Baruch Spinoza gav upplysningstiden mer bränsle än de flesta andra. Han var dels en tänkare som var djärv nog att uppmana människor att tänka och undersöka tillvaron på egen hand. Utöver det ägnade han sig åt att tillverka verktyg som underlättade för samtiden att göra just det.

Han slipade nämligen glas som användes i teleskop och mikroskop, verktyg som användes och används för att förstå naturens mekanismer. Vetenskapens förnuftsiver och trons tyngdpunkt på känsla ställdes skarpt mot varandra i människornas vardagsliv i den tidens samhälle där såväl utbildning som myndighetsutövning grundades i religionen. Baserat på den nya empiriska kunskapen (datan) skapade vi på gott och ont mängder av nya maskiner och verktyg som möjliggjorde industrialiseringen och på senare tid datoriseringen av samhället.

Det sägs att den katolska kyrkan, ställd inför utmaningen från dessa empiriska rationalister, slutligen slöt fred genom att frånhända sig tolkningsföreträdet för ena halvan av Guds rike för att kunna rädda den andra. (Update: det var Descartes som ogärna ville bli bränd på bål, framhöll distinktionen mellan medvetande och kropp – vilket skapat en hel del problem för vår förståelse av världen.  Den del fritänkarna hädanefter kunde rikta sina teleskop och mikroskop mot var den fysiskt påtagliga delen – människans, naturens och rymdens stoft, sken och skeenden. Den del man behöll tolkningsföreträdet om var den för sinnena direkt onåbara delen, den immateriella sidan av detsamma. Om så nu var fallet, höll det inte mer än några hundra år, tills de vetenskapliga verktygen i modern tid blivit så förfinade att de färdats in över gränsen. Även sådant som osynliga neutriner, radiovågor och bilderna och orden vi skapar inne i våra huvuden har som bekant blivit tillgängliga för empiriska studier.

Telekomindustrins digitalisering, de sociala nätverken och de nya beteenden de snabbt lett till över planeten i form av att allt fler människor börjat kommunicera och tänka publikt accelererar utbredningen från data-drivna undersökningar inom naturvetenskapen till lika data-drivna undersökningar även inom den samhällsvetenskapliga och humanistiska arenan. Gamla hederliga ekonomi, statsvetenskap, sociologi, psykologi, antropologi, likväl som helt nya forskningsområden som kulturomik är redan inne och nosar på den oändligt stora empiriska datamängd som plötsligt blivit tillgänglig för empiriska studier. De gamla metoderna att studera mänskligt beteende har nämligen alltid dragits med problemet med att de kostar mycket i förhållande till typen av frågor de svarar på. Endast de riktigt angelägna frågorna för vårt samhälle (ledtråd: inte filosofi) har kunnat motivera utgifter för lön till deltagande observatörer, eller kostnaderna för omfattande enkätundersökningar eller fokusgrupper. Den nya digitala datan om samma sak är både rik på innehåll och billig att samla in och sortera.

Naturvetenskapen förändrade samhället när vi formade sand till slipat glas som förstärkte vår syn. När nu sanden formats till datorkretsar som förstärker vår hjärna tycks den naturvetenskapliga kunskapsexplosionen bli så kraftfull att den drar med sig såväl samhällsvetenskapen som humaniora. En oväntad biprodukt av sand i form av kiselchips är digitala sociala nätverk som förstärker vår röst och vår förmåga att förmedla idéer, tankar och sociala signaler mellan varandra. Det i sin tur leder för fullt till en explosion i tanke- och kunskapsutbyte, sociala relationer och kreativitet. Och en oerhörd mängd data om oss människors göranden och låtanden, tyckanden och reflektioner om allt mellan våra tankars högsta rymder till våra hjärtans innersta vrår. Ibland till och med båda två i samma andetag.

Från data-driven syn på kosmos och naturliv, till data-driven syn på människa och själsliv. Det kan alltså vara klokt att hålla i hatten framöver. Kanske får vi en lika överraskande ny syn på vad det är att vara människa, som vi fick om hur naturen fungerar?