Vi kan inte bevara allting som det alltid har varit i en globaliserad kontext, säger Stefan Hyttfors. Vi behöver diskutera politiska lösningar som inte handlar om industrisamhällets verklighet, utan det nätverkssamhälle som vi är på väg in i. Ett samhälle där du som individ kan producera skräddarsydda avancerade produkter baserat på open source designmönster och 3D-skrivare eller försörja dig på en blandning av exempelvis projektjobb, egenföretagande inom e-handel, småskalig hobbyproduktion av varor och tjänster som säljs över nätet.

När produkter blir likvärdiga till pris och funktion blir relationerna allt viktigare och vi differentierar oss genom den service vi erbjuder. Vi som personer blir alltså allt viktigare – inte som kuggar i storskaliga anonyma organisationer – utan som ena parten i mängder av direkta personliga relationer både privat och professionellt. I den kontexten, påpekar Stefan, blir att ställa sig och kunna svara på frågan varför vi arbetar med det vi gör mer framträdande än vad vi arbetar med.

Om svaret är att vi arbetar för att kunna betala maten och hyran enbart ligger vi risigt till i en verklighet där robotar och automatiserade system nafsar allt fler av oss i hälarna mer och mer för varje månad som går nu. Om du som person blir utbytbar av en maskin som inte heller har nåt annat att arbeta för än ren och skär produktivitet och vinst blir du det snart, var så säker. I gengäld har du tack vare Internet och ny teknik aldrig haft så många möjligheter att utrycka mer av din personlighet och låta dina intressen, värderingar och talanger komma till användning i ditt yrkesliv och alltså inte bara på fritiden.

Vi behöver en ny politisk diskussion, menar Stefan, och jag håller med. Vi behöver fundera på och diskutera hur vi personligen och som samhälle kan hantera en situation som den som våra nära grannar grekerna upplever just nu. Våra ekonomier är trots allt mer ihopkopplade än vad vi kanske tänker på. Vad gör jag av mitt liv? Av den här dagen? Den här månaden? Och varför jobbar jag med det jag gör, utöver lönen. Gör jag det jag är bra på? För om var och en gör det de gillar, blir de med tiden riktigt bra på det och då löser det sig med lönen, som Stefan påpekar.

Stefan har helt uppenbart hittat sitt varför och jag lyfter på hatten. Den energi han delar med sig av är fantastisk och konstruktiv. Jag ser fram emot att han inspirerar fler politiskt engagerade människor som, enligt min erfarenhet ofta både behöver få inblick i och förståelse för de möjligheter som nu finns tillgängliga för människor tack vare ny teknologi. Vi behöver lite till mans, tror jag,  få modet att prata om hur vi ska hantera de mycket stora utmaningar som vi står inför i skiftet mellan industrisamhället och nätverkssamhället. Tack Stefan och gänget på Falkevik och Danehav för att ni delar!

Creating reality

Jag tror det var på tåget hem från SSWC förra året jag beslutade mig för att faktiskt lära mig programmera själv. Inte för att bli en fullfjärdrad utvecklare (pris ske lov för sådana människor), men för att kunna hacka ihop datavisualiseringar och prototyper på mina idéer. Idag fick jag som sagt till en koppling mellan Python och en MySQL-databas jag har installerad på min underbara Macbook Air. Det är för mig en oerhört stor händelse då jag försökt vrida min arma skalle runt hur programmering och särskilt hur man kan ladda ner textdata från sociala medier, lagra dem i en databas och sedan kunna göra det där jag personligen brinner för – analys och visualiseringar. Men för det krävs det förstås en grundläggande förståelse av hur datorer och programmeringsspråk fungerar. Och det har varit fruktansvärt svårt för mig, ända sedan jag slutade programmera BASIC i 11-årsåldern genom att skriva av kodsnuttar i pappas datortidningar framför hans Commodore 64.

Jag har känt mig och känner mig fortfarande riktigt dum i huvudet i förhållande till de som kan programmera. Till på köpet har jag umgåtts med och fått hjälp av flera riktigt, riktigt vassa utvecklare och av lathet och, tror jag, missriktad tro på att det är mer optimerat att låta proffsen sköta IT, medan jag skulle sköta skapande av träningsdata, marknadsföring – och då jag tillsammans med Jon, Ragnar och Björn prövade att starta företag – även affärssidan. Jag tror inte på det längre. Jag tror på att kunna hacka ihop saker oavsett om man nu ska prata om dem eller till och med kränga dem. Inte, för all del, utveckla och driva fullfjädrade IT-projekt kring dem. Det har jag fått alldeles för mycket insyn om och därmed respekt för hur oerhört omfattande det är, när det görs rätt, för att tro mig vara rätt person för den uppgiften. Men jag tror definitivt att grundläggande hack-färdigheter är helt avgörande om man som jag går runt med en massa idéer om textanalys och datavisualiseringar som ett sätt att förmedla filosofiska frågeställningar och experimentera med frågor inom media och kommunikation i nätverkssamhället.

Som fullfjädrad humanist i min utbildningsbakgrund (kommunikationsteori, lite vetenskapsfilosofi, dokumentära berättelsestrategier) och ett stort intresse för språkfilosofi, religionspsykologi, sociologi, antropologi, psykologi och retorik har det inte funnits utrymme (ork?) för praktiska ingenjörskunskaper även om det är precis DET jag är övertygad om är grejjen de närmsta åren – kombinationen av objektiva (naturvetenskap och teknik) och subjektiva (humanistiska och samhällsvetenskapliga) metoder. Den överbryggningen är exakt det jag brinner för och tyvärr har min hjärna inte orkat med ställa om till logiska språk som matematik, statistik och programmering. Jag har ingen naturlig fallenhet för sådant som kräver tålamod och detaljsinne, men det jag har naturlig fallenhet för har lett mig till en övertygelse om att man antingen programmerar eller blir programmerad i det nya samhälle vi lever i. Och att det datorer och Internet är på väg att återuppväcka humaniora från sin långa slummer! Jag är fullkomligt övertygad om att digital humaniora är det coolaste man överhuvudtaget kan ägna sig åt de närmsta åren, efter att grunden lagts framgörallt av telekombolagen och de myriader av lysande begåvningar som programmerat operativsystemen och mjukvaran som nu fullkomligt omsluter oss vanliga svenssons och snart hela världens befolkning.

Efter tre års gluttande över axeln på programmerare och nu drygt ett halvårs faktiskt meckande med datorer (gaaaah vad långsamt och frustrerande dåligt det har gått) tycker jag faktiskt att jag kommit till tröskeln. Nu gör det inte lika kognitivt ont att läsa instruktioner, söka efter svar på problem på nätet och skriva och läsa kod. Det har snarare kommit att bli mer av en njutning. Jag är dessutom helt överväldigad över hur många människor det är därute som verkligen lever upp till idén sharing is caring och hjälper andra att lära sig och komma vidare i programmering. Det är verkligen utvecklarna som skapat och driver den kollaborativa och öppna kulturen som de senaste åren börjat få fotfäste här och var inom den tjänstesektor (i alla fall med läpparnas bekännelse) som står på axlarna av vad utvecklarna har skapat de sedan 60-talet.

Jag använder iPython som jag måste säga är utmärkt för nybörjare och särskilt iPythons inbyggda Notebook som skapar en webbsida där man kan skriva sin kod och få den utförd direkt på sidan tillsammans med allt godis som följer med i iPython. Att man även kan använda t ex R (ett statistiskt programmeringsspråk med väldigt fina inbyggda visualiseringsmöjligheter för dataanalys) gör det väldigt lockade. Den här koden har det tagit mig totalt över 2 år att klara av. Jag vet, jag tänker sjuuukt långsamt. Men nu tror jag att jag kommit så långt i min förståelse för Mac OS X (UNIX), databaser (MySQL) och hur en webbsajt fungerar (jag har spanat in Django, men även Ruby on Rails) för att kunna få ur mig nåt synligt.

Så, efter ett illustrativt exempel på hur många ord det lätt blir när man använder naturligt språk, går jag här över till det fantastiskt koncisa språk som de logiska språken utgör.

För att installera kopplingen mellan python och MySQL har jag installerat mysql-python på min Macbook Air och installerar via setuptools:


sudo pip install mysql-python


OBS: Det funkar inte med MAMP av anledningar som går en bra bit över mitt huvud, kör med originalinstallationen av MySQL.

# -*- coding: utf-8 -*-
import MySQLdb
db = MySQLdb.connect('localhost', 'user', 'password', 'text')
cursor = db.cursor()
cursor.execute('SELECT title, body FROM text LIMIT 5')
result=cursor.fetchall()
print result


Detta producerar det fullkomligt hänryckande resultatet du kan se nedan. Inte mycket för världen, men för mig. Nu återstår att hajja det där med att omvandla text mellan Unicode och UTF-8 så att det blir snygga å:n, ä:n och ö:n också. Bara det problemet har sysselsatt min arma hjärna av och till under flera månader nu.

Och sen var det det här med att skriva och samtala. Jag menar att kaffe i allra högsta grad har med affärsutveckling att göra. I alla fall om man råkar arbeta med nåt intellektuellt såsom media eller kommunikation. Huvudarbete, som Mormor sa. Kaffearbete säger jag. Särskilt analys – långa, vindlande och associativa tankar. Slutsatserna kommer ju liksom först när man läppjar lite eftertänksamt med fjärrskådande blick med kropp och sinne fäst vid de sensoriska intrycken. Kanske är det vad som krävs för att förankra anden vid nuet och få den att likt virga (met.) snudda vid marken. En frikopplad ande lämnar som bekant inga varaktiga spår. Endast genom att bindas vid kroppens rörelse och sinnets riktning kan den manifesteras.

Och kaffekoppen lämnar en hand fri till att trumma med en penna mot ett papper. Kludda lite skisser eller fånga tankar i flykten. Skrivande. Eller för all del samtal. En för den digitalt skadade människan nästintill bortglömd konst. På sig själv känner man ju andra och, som Jakob norrmannen skriver, i synnerhet känner man sig själv genom andra.

Med någon eländigt lång och opretentiöst svängig Kjell Höglund-låt i lurarna. Eller på 50-talskaféet Pärlan med mormorsporslin, kryddig lingon-kola och i sällskap med ypperligt idéorienterade Jonas som idag. Rätt sorts person för en viss fråga eller fundering visar sig alltsomoftast inte bara dricka kaffe, utan även vara genuint intresserad. De mest spännande och givande mötena i anslutning till jobbet har varit på kafé eller då jag fått bjuda på handmalet kaffe. Särskilt det sistnämda. För mig ligger det ett stort värde i själva ritualen att mala kaffet och tillreda det för en gäst. Lite meck. En slags mellanstund, en sån där som vi i den digitala och mobila tidsåldern så lätt fyller upp med Twitter eller en kort film. Med händerna fulla av bönor, kvarnvevar och attiraljer att hålla reda på lämnas endast huvudet ledigt. Och eftersom det så gärna händer nåt oväntat, bönor som sprätter åt fel håll eller skållhett vatten som stänker vid fel tillfälle så blir det även gärna lätt att få igång ett otvunget samtal. Och inte att förglömma – precis som den största njutningen med att segla är att slippa detsamma och ligga tryggt förtöjd i hamn – att slå sig ner och pusta ut och koncentrera sig på tankeutbyte.

För tjänsten i all sin enkelhet visar, tycker jag, på själva kärnan i den där förändringen av medielandskapet som vi talat om i så många år nu, men aldrig riktigt sett så här tydligt. Visst har det kommit massor av tjänster och verktyg för att mäta och analysera digitala medier, men överlag har de varit fokuserade på synlighet, dvs trafik. Den något mjukare och fluffigare verkligheten vi landat i sedan medielandskapet blev socialt och digitalt handlar ju i botten dock om delningar – nätverksspridning – inte dess yta som naturligtvis fortfarande är synlighet.

Det är ju trots allt själva mekaniken (inte logiken, som jag och många med mig ofta felaktigt hävdat) som genomgår en transformation. Där ett fåtal starka kanaler tidigare vid en begränsad tidpunkt “sände” innehåll till en geografiskt avgränsad publik “bollas” nu innehållet mellan ihopkopplade individer i nätverk över tiden, obehindrat av fysiska avstånd. Den sociala webben har blivit en resonanskammare styrd av mänskliga relationer och intressen. Ungefär hälften av de klassiska demografiska variablerna har blivit alldeles för breda eller helt enkelt irrelevanta för att vare sig kunna förklara eller förutspå mediespridning. På bestofsvt.se är istället intresse och engagemang för innehåll i fokus – “bra program delas mer, helt enkelt” som Ted skriver på sidan. Det individskapade innehållet – de digitala fotspåren om man så vill – skapar bokstavligen en spegelbild, eller snarare förstoring, av det som hittills varit medieaundersökarnas största vita fläck på kartan – vad publiken gör med och på grund av innehållet. Eller enligt en klassisk medieanalytisk processbeskrivning:

output (innehållet i sig) –> outtake (uppmärksamhet) –> outcome (agerande)

Genom att helt enkelt rikta vårt teleskop bort från de traditionella medierna, där de livskraftigaste memerna fortfarande föds och växer till sig, och istället studera publikens sorl får vi en lika bra, om inte bättre, bild av vad som hänt i media. Men det stannar ju inte bara där. Nya möjligheter att studera hur enskilda memer når det allmänna medvetandet, förstärks och byggs vidare på inom nätverk i nätverken öppnar för helt nya fält inom medie- och kommunikationsforskning. Särskilt som det mest spridda inom en hel population inte säger lika mycket som det mest spridda inom ett visst publiksegment. Eller för all del – vilket innehållssegment som sprids mest inom ett visst publiksegment.  Det mesta av det bästa ligger ännu alltså framför oss. Dock tycker jag att Teds tjänst på ett mycket förtjänstfullt sätt visar fram och följer med den mediemekanik som så många kommunikatörer och medieföretag anar, men inte lyckas omsätta i praktiken. Av medielogikens beståndsdelar är själva hjärtat – dramaturgi anpassad efter publiken – oförändrad. Dess armar och ben, distributionens mekanik, har dock evolverat från fötter och händer till hjul och vingar.

Jerry Silfwer, a.k.a Doktorspinn wrote a very clarifying blog post about the human API and the current advent of the cybernetic rennaissance yesterday. I´d like to comment by extending his web of thoughts a bit from what comes to my mind when reading it.
I personally believe that first and foremost it leads to an epidemia of existential crisises in the form of being confronted with the question Who Am I? Just this morning I happened to watch this very nice documentary about Carl Jung and his research into the unconscious mind via dreams recounted verbally, painted or measured by response time and association to certain trigger words amongst other methods. 14 minutes and 50 seconds into the movie there is a passage that very much resembles Jerry´s post in that it list and defines important concepts introduced by Jung such as introvert, extravert and persona.  The latter is what I believe will be unveiled much faster than one can expect by our new everyday use of technology that enhances, and more importantly, makes available to observation, measurement and analysis of richer data about ourselves and our minds than Jung might even had been able to dream up himself. By chance (or what Jung probably would have, and I certainly do,call a meaningful coincidence (or synchronicity) I spotted Alexander Bard just a few minutes later on my way out from the Airport terminal. I know he doesn´t hold Jung in high regards and I couldn´t resist my impulse to tell him that I just came from speaking with my colleagues at Mediapilot in Norway urging them to read his and mr. Söderqvist’ book Netocracy (together with Douglas Rushkoff’s Program or be Programmed which “picks up where McLuhan left off” ) and tease him a little bit about this synchronistic chain-of-events (not sure that that part got through, though).

The third book The Body Machines the authors argues against the so-called Cartesian subject – i.e. that there is a core of ourselves behind the different roles that we play in different situations (our Personas with Jungs terminology). The quite recent discovery of neuroplasticity, that our actual biological matter of our brains changes according to our experiences, points in the direction that there might actually be no One True Answer to that question that lies behind so many of the ideas of “fixing” ourselves by repairing and cleaning up psychological wounds or mis-guided thought patterns, be it by psycho-analysis, positive psychology or inner child therapy etc.

If so, the Cybernetic Renaissance rather leads us to an existential crisis, the point between two different levels of complexity in our approach to dealing with our lives. With technology such as smartphones as extensions not of our senses, but of our very neural system (a.k.a brains) already here, it is not far fetched to envision that programming  is a more useful metaphore than “fixing” or “repairing” ourselves and others. The idea is very much present in the today largely discredited approach to communication and personal development etc. called Neurolinguistic Programming (NLP) but also the quite more sexy practices of life-logging and -hacking and personal productivity methodologies such as GTD that Jerry also mentions in his blog post.
The first step I believe is the current stepping into the mainstream of of using technology and social media to construct our own, mostly unconcious I assume, identities and thus making them available for systematic study, not only by universities and corporations funded with millions of dollars, but even individuals using free online services such as this free personal analytics tool from the Wolfram|Alpha. The algorithms that serve us personally selected ads and suggestions for content is already in full use and evolving as our feedback into the Internet is relentlessly crunched by machines and creatively categorized by human analysts.

The next logical step, I believe, is that a large enough portion of the population (the famous tipping point) realizes that they too can actually choose not only the level of intimacy of the pieces they put together in the puzzle that forms their projected persona, but also the whole framing of themselves and thus several of the most fundamental parts of what makes up our identities in our own and others eyes – our personality, our social status and even our whole belief systems. We makeup and make-up our own heroes journey and become Don, Peggy or any of the other characters in any of our conciously or unconciously choosen drama.

We´re not quite there yet, but I believe the speed of this fundamental shift of our understanding of ourselves as social beings will surprise us all. If this happens we will have combined both the external (such as computer processors) and the internal (such as self-talk and active imagination techniques) technologies. Or media, as I found that Marshall McLuhan interchangeably uses the term when media, and Kevin Kelly when he proposes the idea that Brian Solis, as Jerry puts out, is also advocating – that we ourselves can be interpreted as a myriad of  medias – feeding a larger and more complex medium we call the Internet. And Pierre Teilhard de Chardin and his pre-decessor called the Noosphere. And then we´re really into really deep stuff, yet amazingly simply and straight-forwardly explained by philosopher Kevin Kelly in this TED talk from last year.

(Ending:)
… re-design themselves and their experience of life together with each other in a somewhat bizarre, but  endlessly exciting way. Or else, probably end up like this.PS.Thomas Bayes was probably onto something big. Based on the data and hypotheses we´ve got today.PPS.And we´ll soon see if the answer is really 42 and the next season of Mad Men.

I find this dimension of Ken Wilbers model highly interesting since it suggest a very profound basis for cognition. It´s easy to imagine that such a basic way of structuring the world around us is the reason behind the many similar symbols used in so many different cultures from so many different times.

Long before I started creating word lists and training data for text analysis and machine learning I had spent a lot of time exploring very many different typology systems and models of the mind. Those have been ranging from the currently popular, such as the Big Five Personality Traits, to more esoteric ones from several cultures and traditions, such as the Temperaments and the Enneagram. I have come to believe that not only most typology systems, but also many different stylistic category systems, such as the ethos, pathos and logos of rhetorics, can be reconstructed by combining categories from the three main categories that I’ve now created,

Perspective – fairly stable over time in an individual. Probably the ground for the idea of temperaments, Jung’s four types and the Myers-Briggs typology based on it. This is what I’d call the authors personality type.
Values –  a evolutionary psychological process that progress or regress during life time and might change (with predictable direction) over the course of short periods. This is what I’d call the authors (archetypal) worldviews.
Mood – the short-cycled expressions of stress and relieve due to the circumstances for an individual that may change many times over a day. This is what I’d call the authors psychological state and what creates the dynamism and positive and negative “versions” of personalities and worldviews.

It feels great to have completed the suite and it is still, after all these many strange meanderings of this work, a lot of fun exploring!

You can try this classifier together with the others on your own texts or webpages at uClassify - the YouTube for text classification and the brain-child of Jon Kågström.

Vidare påpekar artikelförfattaren Inger Enkvist att en god universitetsexamen brukade innebära förmåga att delta i ett ordnat samtal, att kunna underbygga ett påstående med relevanta fakta, att analysera och sammanfatta samt att behärska muntlig och skriftlig framställning. Det är onekligen så att språket formar vårt sätt att tänka, resonera, fantisera. På samma sätt bär vårt språk i den andra riktningen information om vårt sätt att tänka, resonera och fantisera. I en kultur präglad av 140 tecken oavsett om det är i SMS eller Tweets eller i form av sökfraser i sökmotorer på Internet blir vårt språk kortare, men inte nödvändigtvis precisare. Den som läst till exempel Strindberg har en känsla för hur även ett rikt språk i betydelsen med ett brett register av ord, som dessutom har mage att sprida ut sig över sida upp och sida ner i en hel bok, kan vara precist. Precist på ett annorlunda sätt än precisionen i programmeringskod eller en kortfattad todo-list. Kärnfullt.

Vi lever i en tid då “akademisk” har fått en betydelseförskjutning från ungefär grundlig och kompetent, till ungefär omständlig och inåtvänd. I alla fall humaniora. Den långt yngre ingenjörskonsten med sina kortfattade och ofta immaterialrättsligt lovande papers undantaget. Till och med samhällsvetenskapen kan, så länge den ägnar sig åt hushållningskunskap, slinka igenom. Men litteraturstudier och språk är sedan länge satta på undantag. Långa texter, definitioner, härledningar, kategoriseringar och annat leder tankarna till skolastik och räknande av antalet änglar som ryms på ett knappnålshuvud. Men nya tider stundar!

Det har nämligen smugit sig in en liten klick diskreta humanister mitt in i det allra heligaste av heliga i vår tid. I den gyllene kalvens buk, och allt oftare rentav i  dess centrala nervsystem sitter, om man dristar sig till att kika efter, en humanist dold bakom en ingenjörsexamen eller i vart fall en skärm. Datormaskiner, likväl som Internets själva materia är ju trots allt språk (programmerings- respektive vad vi matar dem med) och kultur (umgängesregler för datorer såsom protokoll respektive de mänskliga relationer och opinioner vi skapar med hjälp av dem).  Då allt som bekant är cykliskt är idén om humanioras kris förfelad. Tvärtom tror jag att vi står i begynnelsen av en humanioras renässans utan aldrig skådad like, på axlarna av den industriella revolutionen.

David Hume’s A Treatise on Human Nature första del ägnas åt att undersöka hur våra idéer formas, fortsätter över en passage om vikten av att acceptera orsak och verkan samt att vara skeptisk inför vad vi tror oss förstå genom våra sinnesintryck och avslutas i våra naturliga dygder och laster. Min gissning är att ur det arbete som IT-företag idag gör under sken av att tillfredsställa en hungrig marknad kommer en uppdaterad version av den boken, men med samma innehåll och samma ordning i resonemanget, att skapas och på samma sätt påverka riktningen för både den enskilde individen och de samhällssystem vi formar. Vad vi fnyser åt idag är alltid en god måttstock för vad vi kommer underordna oss utan att reflektera imorgon.

Men kämpa inte emot teknologin – använd den! Vart hade den humanistiska revolutionen på 1600- och 1700-talet varit utan den tiden ingenjörsmässiga framsteg?

The next medium, whatever it is – it may be the extension of consciousness – will include television as its content, not as its environment, and will transform television into an art form. A computer as a research and communication instrument could enhance retrieval, obsolesce mass library organization, retrieve the individual’s encyclopedic function and flip into a private line to speedily tailored data of a saleable kind. /Marshall McLuhan, The Gutenberg Galaxy, 1962.

Vidare påpekar artikelförfattaren Inger Enkvist att en god universitetsexamen brukade innebära förmåga att delta i ett ordnat samtal, att kunna underbygga ett påstående med relevanta fakta, att analysera och sammanfatta samt att behärska muntlig och skriftlig framställning. Det är onekligen så att språket formar vårt sätt att tänka, resonera, fantisera. På samma sätt bär vårt språk i den andra riktningen information om vårt sätt att tänka, resonera och fantisera. I en kultur präglad av 140 tecken oavsett om det är i SMS eller Tweets eller i form av sökfraser i sökmotorer på Internet blir vårt språk kortare, men inte nödvändigtvis precisare. Den som läst till exempel Strindberg har en känsla för hur även ett rikt språk i betydelsen med ett brett register av ord, som dessutom har mage att sprida ut sig över sida upp och sida ner i en hel bok, kan vara precist. Precist på ett annorlunda sätt än precisionen i programmeringskod eller en kortfattad todo-list. Kärnfullt.

Vi lever i en tid då “akademisk” har fått en betydelseförskjutning från ungefär grundlig och kompetent, till ungefär omständlig och inåtvänd. I alla fall humaniora. Den långt yngre ingenjörskonsten med sina kortfattade och ofta immaterialrättsligt lovande papers undantaget. Till och med samhällsvetenskapen kan, så länge den ägnar sig åt hushållningskunskap, slinka igenom. Men litteraturstudier och språk är sedan länge satta på undantag. Långa texter, definitioner, härledningar, kategoriseringar och annat leder tankarna till skolastik och räknande av antalet änglar som ryms på ett knappnålshuvud. Men nya tider stundar!

Det har nämligen smugit sig in en liten klick diskreta humanister mitt in i det allra heligaste av heliga i vår tid. I den gyllene kalvens buk, och allt oftare rentav i  dess centrala nervsystem sitter, om man dristar sig till att kika efter, en humanist dold bakom en ingenjörsexamen eller i vart fall en skärm. Datormaskiner, likväl som Internets själva materia är ju trots allt språk (programmerings- respektive vad vi matar dem med) och kultur (umgängesregler för datorer såsom protokoll respektive de mänskliga relationer och opinioner vi skapar med hjälp av dem).  Då allt som bekant är cykliskt är idén om humanioras kris förfelad. Tvärtom tror jag att vi står i begynnelsen av en humanioras renässans utan aldrig skådad like, på axlarna av den industriella revolutionen.

David Hume’s A Treatise on Human Nature första del ägnas åt att undersöka hur våra idéer formas, fortsätter över en passage om vikten av att acceptera orsak och verkan samt att vara skeptisk inför vad vi tror oss förstå genom våra sinnesintryck och avslutas i våra naturliga dygder och laster. Min gissning är att ur det arbete som IT-företag idag gör under sken av att tillfredsställa en hungrig marknad kommer en uppdaterad version av den boken, men med samma innehåll och samma ordning i resonemanget, att skapas och på samma sätt påverka riktningen för både den enskilde individen och de samhällssystem vi formar. Vad vi fnyser åt idag är alltid en god måttstock för vad vi kommer underordna oss utan att reflektera imorgon.

Men kämpa inte emot teknologin – använd den! Vart hade den humanistiska revolutionen på 1600- och 1700-talet varit utan den tiden ingenjörsmässiga framsteg?

The next medium, whatever it is – it may be the extension of consciousness – will include television as its content, not as its environment, and will transform television into an art form. A computer as a research and communication instrument could enhance retrieval, obsolesce mass library organization, retrieve the individual’s encyclopedic function and flip into a private line to speedily tailored data of a saleable kind. /Marshall McLuhan, The Gutenberg Galaxy, 1962.

Det sägs att den katolska kyrkan, ställd inför utmaningen från dessa empiriska rationalister, slutligen slöt fred genom att frånhända sig tolkningsföreträdet för ena halvan av Guds rike för att kunna rädda den andra. (Update: det var Descartes som ogärna ville bli bränd på bål, framhöll distinktionen mellan medvetande och kropp – vilket skapat en hel del problem för vår förståelse av världen.  Den del fritänkarna hädanefter kunde rikta sina teleskop och mikroskop mot var den fysiskt påtagliga delen – människans, naturens och rymdens stoft, sken och skeenden. Den del man behöll tolkningsföreträdet om var den för sinnena direkt onåbara delen, den immateriella sidan av detsamma. Om så nu var fallet, höll det inte mer än några hundra år, tills de vetenskapliga verktygen i modern tid blivit så förfinade att de färdats in över gränsen. Även sådant som osynliga neutriner, radiovågor och bilderna och orden vi skapar inne i våra huvuden har som bekant blivit tillgängliga för empiriska studier.

Telekomindustrins digitalisering, de sociala nätverken och de nya beteenden de snabbt lett till över planeten i form av att allt fler människor börjat kommunicera och tänka publikt accelererar utbredningen från data-drivna undersökningar inom naturvetenskapen till lika data-drivna undersökningar även inom den samhällsvetenskapliga och humanistiska arenan. Gamla hederliga ekonomi, statsvetenskap, sociologi, psykologi, antropologi, likväl som helt nya forskningsområden som kulturomik är redan inne och nosar på den oändligt stora empiriska datamängd som plötsligt blivit tillgänglig för empiriska studier. De gamla metoderna att studera mänskligt beteende har nämligen alltid dragits med problemet med att de kostar mycket i förhållande till typen av frågor de svarar på. Endast de riktigt angelägna frågorna för vårt samhälle (ledtråd: inte filosofi) har kunnat motivera utgifter för lön till deltagande observatörer, eller kostnaderna för omfattande enkätundersökningar eller fokusgrupper. Den nya digitala datan om samma sak är både rik på innehåll och billig att samla in och sortera.

Naturvetenskapen förändrade samhället när vi formade sand till slipat glas som förstärkte vår syn. När nu sanden formats till datorkretsar som förstärker vår hjärna tycks den naturvetenskapliga kunskapsexplosionen bli så kraftfull att den drar med sig såväl samhällsvetenskapen som humaniora. En oväntad biprodukt av sand i form av kiselchips är digitala sociala nätverk som förstärker vår röst och vår förmåga att förmedla idéer, tankar och sociala signaler mellan varandra. Det i sin tur leder för fullt till en explosion i tanke- och kunskapsutbyte, sociala relationer och kreativitet. Och en oerhörd mängd data om oss människors göranden och låtanden, tyckanden och reflektioner om allt mellan våra tankars högsta rymder till våra hjärtans innersta vrår. Ibland till och med båda två i samma andetag.

Från data-driven syn på kosmos och naturliv, till data-driven syn på människa och själsliv. Det kan alltså vara klokt att hålla i hatten framöver. Kanske får vi en lika överraskande ny syn på vad det är att vara människa, som vi fick om hur naturen fungerar?

Parallellt med denna psykologiska och mellanmänskliga reduktion har vi en minst sagt förunderlig förstärkning av våra kroppsliga och mentala förmågor. Om man ser på människan som en verktygsskapande varelse primärt håller vi nu historiskt (?) på att överträffa oss själva. Från Arkimedes hävstång till en iPad är steget kanske inte så långt i år för den historiskt sinnade, men i kvalitativa termer innebär det ett viktigt skifte. Från en förlängning av våra fysiska förmåga till en förlängning av vår mentala förmåga, vilket kanske bäst uttrycktes av Marshall McLuhan.

Dristar man sig till att lyfta blicken ytterligare ett snäpp anas det jesuitprästen och paleontologen Teilhard de Chardin kallade Noosfären, men teknologiskt förstärkt. Detta i sin tur har inspirerat till andliga perspektiv på Internet vid sidan av kommersiella, tekniska och sociologiska. Idén om att människans mentala förmågor, vare sig de tolkas som kognitiv kapacitet, förmåga att empatisera med och relatera till andra eller som själslig/andlig mogenhet, kan utvecklas rimmar väl med vad vi ser teknologiskt nu. Samtidigt är påfrestningarna på våra mentala förmågor i direkt proportion till den mellanmänskliga och teknologiska utvecklingen. I en värld av oändligt många mentala intryck i ett allt högre tempo och med allt fler sätt att nå dem är filtrering den stora utmaningen.

Historiskt sett filtrerade vi de få mentala intryck gemene man fick till livs genom trosföreställningar (syndigt/fromt?), stam- eller på senare år klasskulturella filter (vi/dem?) eller med modernismens lika tydliga och enkla uppdelning mellan lönsamt/olönsamt, effektivt eller ineffektivt. När så ytterligare ett lager lagts till och individen är vägledd av inga andra ramar än vad som för stunden och i sammanhanget anses eller uppfattas som produktivt/nyttigt i den roll du för stunden intagit utmanas  såväl individen som systemet. Så länge dessa postmoderna förhållningssätt höll sig inom universitetens och kulturetablissemangens väggar kunde problemet åtminstonde negligeras av det stora flertalet. När andan (!) sluppit ur flaskan och dyker upp även i näringslivet (läs Harvard Business Review, särskilt bloggarna) och på dagis, skolor och annan offentlig verksamhet blir problematiken plötsligt något som märks även för människor som annars har annat att tänka på än kulturella mönster och sociala spelregler.

Mitt i denna kulturella och samhälleliga återbesök i det sena 60- och tidiga 70-talet föds dock en helt annan tid i det tysta. Medans våra ögon är riktade mot det sena industrisamhällets ifrågasättande av hierarkier, normer och maktstrukturer dras det i utkanten av scenen nya kaniner ur hattar som förändrar spelplanen djupare än flytten från landsbygd till städer, från adelns privilegier till köpmännens kapital eller för all del från muskelkraft till maskiner. Med informationsteknologins prylar, processorer och peer-to-peer som nu är snubblande nära sitt vardagliga genombrott handlar det snarare om ett skifte från allenarådande människa till ett samspel mellan människa och maskin, både på mikro- (produktivitet, kreativitet och hälsa etc) och makronivå (värdeskapande, social organisation, ekonomiska system etc).  Och med digitala eller fysiska robotar i vår vardag blir frågan om huruvida hen är ett lämpligt pronomen förmodligen både tydligare och mer  allmänt ansett som relevant.