The theme here at Ängsbacka during November is communication and this particular workshop´s theme was how to find the positive intention behind real life tuff situations – screaming, shouting angry people to be more exact. In a safe and kinda cosy environment like an Ängsbacka sharing circle in a candle lit session room filled with people used to exploring their inner selfs, it´s pretty easy. But on the average work place, bar or bedroom it´s a tougher thing. But even that fluffy-bunny seeting was to much to bear for yours truly. I hurried home afterwards, after having stolen Kåre´s notes on the flip-chart, and smoked, took snuff, drank coffe, had a couple of whiskys and…

…started studying deep psychological motivations and how they shine through in everyday language. Just like I´ve been doing for at least four years now. What shook me off my feet was nothing more than meeting two terribly neglected aspects of my self that I haven´t been in touch with for a very long time now: my self-worth (I´ve sure studied, talked and wished a lot -but  accomplished little by it) and the sense of positive contribution to the world (is philosophy, thoughts about love and inspiration through sharing reading lists really wanted? “Psychographics is nice and exciting, young man, but what can you DO with it?”)

This workshop, however, and what Kåre showed us in the role-playing we engaged in added another piece to the puzzle to me. In short, he told us that every communication that we human engage in either comes from an expression of or a longing for the fundamental qualities in the free and healthy human being. Those qualities includes, but are not limited to

• Love (caring, compassion…)
• Value (worth, self-worth…)
• Trust (safety, feeling of ableness…)
• Positive contribution (to the community, world…)
• Creativity
• Joy (celebration, gratefulness…)
• Connection (with body, self, others…)
• Freedom (autonomy, decide for oneself…)
• Energy (passion, aliveness, enthusiasm…)
• Strenght (grounding…)
• Peace (of mind, harmony, stillness…)
• Truth (authenticity, honesty, beauty…)

Either you express any of that. Or you project a negative emotion arising in you onto others and other things because you don´t feel in touch with those aspects. I logged on to my Tweetdeck to see examples just now and directly found these two tweets from Joakim Jardenberg and Niclas Strandh (translation below):

First one: @martinkallstrom: easy there, no stress
Second one: @wigholm: Good thing (didn´t see that one coming, did ´ya?

When I looked in another column I found this beautiful example on a typical everyday thought we all have once in a while (it´s a coincidence that the profile picture is a PERFECT illustration I think!)

Skellefteå gives a face to inefficiency at this moment. (Skellefteå=a small town in northern Sweden)

What quality of human essence might Skellefteå at that moment be depriving poor old NorthWiz at that moment you wreckon?

In a way we all know this, of course. The thing is that we don´t normally stop ourselves for amoment whenever a feeling arises in us like Zen Coaching, Buddhism, Great Freedom and countless other spiritual and psychological schools teach us to do. Instead, we blurt out a stream of unconcious little communications – wether or not they origin in an expression of our true (healthy, unconstrained, free wheeling, natural…) self  or from that we´re living our lives out of touch with that.

And that´s why a lot of people, institutions and companies continue filling the world (i.e. our minds) with a lot of bullshit. But also why a lot of people, institutions continue to fill the world with happiness, joy and love. I´d love to do this analysis of every communication out there on the Internet right now to, kinda see who´s winning!

Cause, the thing is that we can´t pretend like we don´t know that what we communicate isn´t contagious anymore. Spread love and thou shall recieve it. Spread shit and thou shall recieve that too. In the subjective traditions (humanities, art, religion, traditional spirituality etc) this has been known and tought for thousends of years. In our age of over-emphasis on science and measurability (see definition of flatland society) we don´t really take anything seriously until it has passed through that perspective on reality. Well, thanx to great scientific research we now have a reason for taking what we allow to pop out of our minds seriously: behold the mighty mirror neurons!

Watch the movie above and next time you (UPDATE: I got terrible feedback from Cristina Rai about the rest and pretty much changed it all coz of that annoying woman) want to communicate something, stop for a moment and feel inside yourself where you are coming from. Expression of an essential aspect or frustration over not beeing in touch with it. When you are concious of that, and the more precisely the better, you are able to choose conciously. You are concious of your self. Which is what enlightenment is all about. So know you know that.

When you are concious about yourself, you automatically get a better understanding of others aswell. So your own self-conciousness kinda spreads into your relations. Which is why shamans make you say “for all my relations” when you exit the sweat lodge ceremony (yes, there are several sweat lodges here at Ängsbacka and several shamanistic teachers) for instance.

Sharing is caring – but, just like you sneeze into you elbow – some things aren´t necessarily nice to share. Their ment to be healed. And that is done best together with other people that WANT to heal.

The one-two-three´s of healing as I´ve understood it from my own experience and study is:

1. Observe your own behaviour, emotions and what you talk about. (Know thy self)
2. Act in a way so that you meet your own needs first (often confused with egotism. Please don´t.)
3. Learn not to be provoked by other peoples projections and the small stuff in life:

My peace be with you – for you, for your brother and sister and for every all our relations!
Peace out!

Update: Ooops, I almost forgot! Setting your own boundaries and learning how to own your own feelings are a total necessity in order to get ahead aswell! Example:

@Feldon: cut it off. That doesn´t even deserve an answer. I get really pissed off by such stupidity.

PS. I don´t know shit about what I´m talking about here, since I´m not a very concious person – but I want to learn and this blogging-while-learning  is part of that.

Kolla här!

Nu blir det
ännu fler valutor och därmed ännu fler som kan uropa sig till vinnare,
via olika sätt att räkna.

Det som egentligen skulle behövas är ju något helt annat: ett totalmått per dag för olika medier, räknat i antalet unika konsumenter.

Stanna upp en stund där. Är att byta periodicitet på besökarmåttet lösningen? Är det “något helt annat”. Nej, det är ytterligare en abrovink på samma mått. Tänk större. Varken periodiciteten eller om det är sidvisningar, tid spenderat på sajten eller unika besökare man mäter löser det egentliga problemet.

Att göra nåt helt annat vore att t ex släppa exponeringsmåttet en gång för alla. DET är något helt annat. Att mät engagemang istället. Som Twingly gör genom att fånga upp länkar från bloggosfären. Det löser i och för sig fortfarande inte problemet med att svenskar besöker sajter som inte är svenska. Men det säger mer om de som besöker en sajt än ( “målgrupper” på Old School-lingo) än exponeringsmått. För man lägger inte ner en massa tid och pengar på att göra annonser för webbläsare. Det gör man för människorna på andra sidan webbläsaren. Och i bästa fall de som BRYR sig om innehållet på webbsajten.

Och genom att få kopplingen till de personernas bloggar kan man dessutom gå in och kika runt lite och se vad de är för kufar – vad de gillar i övrigt och vad de har att säga om innehållet på webbsajten. Psykografi på Old School-lingo. Eller målgruppsdata. Eller att lyssna på sina “konsumenter”. Och då kanske man får för sig att börja konversera med dem istället för att visa annonser för dem. Fast… Det kanske är troligare att första steget är att börja utforma annonser som är bättre utformade för människorna som uppenbarligen ser dem. Nu när man vet vilka de är. Eller… Hade kunnat veta om man gick över till engagemangsmått istället för exponeringsmått.

När sedermera radion fick sitt genombrott skapades möjlighet till ljudreklam – jingeln var född. Liksom såpoperan – och med den produktplaceringen (soap = tvål/tvättmedel). I Sverige blev vi inte vana med massmarknadsföring förrän efter andra världskriget, då den amerikanska popkulturen kom hit. Det förklarar varför svenska marknadsförare alltid legat steget efter jänkarna – mindre övning och erfarenhet. De senaste åren har dock avståndet krympt – mycket tack vare globaliseringen och Internet.

Vilket är startpunkten för den här lilla odyssén om massmarknadsföringens uppgång och fall. Som inledningen beskriver så förutsätter massmarknadsföring, massmedier och massproduktion varandra. De är en treenighet. Den här treenigheten levde och frodades i symbios ända fram till ungefär 60-talet då något började hända, men vars effekter vi inte ser tydligt förrän nu 2007. Det vi ser är slutet av ett paradigm. Häng med nu.

Globalisering = Först fin distribution, sen ökad konkurrens
De som var tidigt ute med massproduktion, dvs USA, hade glada dagar i inledningen av globaliseringen. De kunde sprida sina produkter, både fysiska som bilar och skivspelare och immateriella såsom medbakgrundiaunderhållning över hela världen. Det var några glada decennier då det egentligen inte fanns någon vettig (läs: efterfrågad) konkurrens. Många marknader togs med storm. Yrvaket började så småningom inhemsk massproducenter växa fram, I Sverige blev vi snabbt duktiga på bilar och snart började vi producera även film av god (läs: internationellt efterfrågad) kvalitét. Detta hände samtidigt i flera olika länder och världsdelar och snart började det bli en väldig konkurrens både om avsättningen för massprodukterna, ägandet av massmedierna och massornas uppmärksamhet genom massmarknadsföringen.

Fler produkter = “sneakerfiering” = individualisering
Massorna, nedan kallade konsumenterna, fick alltså tillgång till flera konkurrerande produkter och bombarderades genom allt fler kanaler av allt mer massmarknadsföring. Sverige var faktiskt ett av de sista länderna att tillåta konkurrens i Radio- och TV-nätet om ni minns. Vilket skapade en debatt mellan de som värdesatte utbudsökningen framför den ökade mängden massmarknadsföring:

Jag vill parkera var jag vill, jag vill ha en bil till, jag vill ha fler kanaler på TV
Jag vill ha mer fläsk,j ag vill ha mer läsk, jag vill ha flest mest bäst – ingen breve
/”Hambo för skapelsens krona”, Stefan Sundström, 1993

Gissa vilket läger Steffe representerade Tycka vad man vill, men utvecklingen gick inte att stoppa. Idag tillverkar massproducenterna ständigt ökande antal modeller av sina produkter för att tillgodose alla de olika smakriktningar som konsumenterna fått möjlighet att dela upp sig i. På grund av att t ex Nike tillverkar en himskans massa olika modeller av sina sneakers var det nån wise-guy som myntade uttrycket Sneakifiering för att beskriva trenden som drabbar ALLA producenter av masskonsumtionsprodukter – till och med biltillverkarna trots att de tillverkar så stora och bökiga produkter. Vi är långt från den tid då man kunde få sin bil i vilken färg man ville så länge det är svart.

Fler “målgrupper” = fragmentiserad kommunikation
Nu blev det bråda dagar för marknadsförarna. Eftersom olika modeller riktar sig till olika målgrupper (konsumentsegment) behöver man utforma olika reklambudskap för olika grupper – massor med kommunikation alltså. Marknadsföringsbranschen (reklam, PR, annonsförmedlare etc) växte så den knakade. Företagen som samlade in information om alla dessa målgrupper (marknadsanalys) växte så det knakade. Många blev rika, men inte många blev klokare.

Fler kanaler = informationsbrus
Konsumenterna översköljdes av all massmarknadsföring. Först i de gamla vanliga medierna, men sen tillkom nya kanaler. Utomhusreklam började poppa upp överallt. Försäljare började ringa hem till oss. Mängden reklam i brevinkastet ökade. Sen kom Internet. Reklam i mejlen – spam. Reklamannonser på sidorna – banners. Reklam bredvid sökresultaten. Sedan en tid har mobilen börjat bli den nya reklamkanalen. Reklam via SMS. MMS. Sedan myckt kort tillbaka kom Internet till mobilen. Och… Ja, ni hajjar. Mycket massmarknadsföring blir det. Och det har alltså accelererat nåt ENORMT sedan 90-talets början.Och de som har de minst intressanta produkterna är de som skruvar upp volymen mest – för de måste se till att befinna sig i konsumenternas huvuden i samma sekund som handen sträcks ut vid butikshyllan – annars är risken att vi väljer en konkurrerande varumärke stor. Det kan lätt uppfattas som störande att de som har minst att säga skriker högre och högre hela tiden. Vilket vissa av dem vet – så de spenderar sanslösa summor på att forska fram mer subtila sätt att få oss att välja rätt tvättmedel, men kan ändå inte låta bli att fortsätta pumpa ut TV-reklam. Hade det inte funkat hade de inte gjort det.

Informationsbrus = hård konkurrens om konsumeternas uppmärksamhet
Människans främsta evolutionära tillgång är vår förmåga att anpassa oss. Människor har när nyhetens behag hunnit lägga sig börjat anpassa sig till det ökande bruset genom att bli väldigt duktig på att INTE titta på annonser oavsett var de exponeras. Det man minst av allt tittar på är reklambudskap. Priser och produktutbud är oftare OK. Just the facts, ma´m. Men gärna underhållning. Massmarknadsföringen har de senaste åren alltmer kommit att handla om att underhålla människor och försöka smyga med reklambudskapet “på köpet” så att säga.

ICA-reklamen är ett bra exemepel – många TV-tittare tycker att den är rolig och kan citera figurerna i den. Men reklambudskapet är inte lika kul. Det handlar till syvende och sist ändå om huruvida köttfärsen är av god kvalitét till rätt pris. Och enbart underhållning är en alltför ensidig diet för de flesta normalt funtade människor – man vill ha lite ordning och reda också. På köttfärshanteringen. Så de flesta männsikor har lärt sig att mentalt själförsvar och gör liksom två av de där tre aporna, ni vet, när de exponeras för reklambudskap – håller för öronen och ögonen. Kom ihåg den tredje apan – den är viktig och blir till slutklämmen i den här berättelsen snart. Men först ska hjälten i tragedin dö.

Ad blindness = reklamdöden
Reklamen är inte död. Men den har börjat hosta betänkligt. Som alla uppmärksamma marknadsförare vet. Och många reklamköpare redan börjat agera på. Först till PR-byråernas fromma, de hade en fantastisk tillväxt i slutet av 90-talet och framåt – inte bara på grund av .com-boomen utan för att reklamköparna faktiskt började gå över till PR när inte reklamen gav samma utdelning längre. ROI = return on investment. Men mycket PR är inget annat än illa dold reklam. Vilket inte lurar de reklam-smarta konsumenterna. Så därför blev det brått för PR-byråerna att börja hävda ROI till sina kunder och de experimenterade med att anställa siffer-nissar och -nissor i hopp om att de skulle kunna trolla bort det faktum att det inte funkar med reklam förtäckt till nyheter heller.

Av samma anledning letar PR-byråerna fortfarande efter ett bra sätt att mäta effekten av PR. Men eftersom konsumenterna lärt sig att stänga av när de EXPONERAS för marknadsföring så är alla försök att mäta effekten av PR med hjälp av exponeringsmätningar (har du sett den här annonsen eller lst den här tidningen-typen av undersökningar) dömda att misslyckas.

Men sen har vi har ju Internet. Där man kan mäta det mesta och både kommunicera och genomföra försäljning inom samma mätsystem. Där är läget annorlunda. Smarta marknadsförare har förstått det och har börjat genomföra marknadsföringen på nätet istället. De riktigt smarta har dessutom övertygat resten av företaget att det är en bra idé att börja sälja via nätet också – för då kan alla marknadsföringsinsatser oavsett i vilken kanal de börjar mäta över hela kedjan. Det går då att skruva exakt på vilka kanaler och vilket innehåll som leder till köp. Och det är cool. Men Internet har inte bara lett till att man nu faktiskt kan mäta effekten av sin marknadsföring. Ad-blindness-trollet är inte borta. Människor är lika allergiska mot marknadsföring på nätet som de är på andra platser. Med ett STORT undantag. Sökordsannonsering.

Att ge människor vad de vill ha är bättre än att försöka pracka på dem nåt de inte vill ha
/Gammalt djungelordspråk
Old School marknadsföring oavsett disciplin innebär att ge förslag på produkter som konsumenter kan köpa. Detta är ett sk “reklambudskap”. Får det lov att vara ett nytt mobilabbonemang? Inte det… En stunds förströelse? Inte? Lycka? Evig ungdom? Njaaoo, om du säger det på DET sättet, så… Så därför har Old School marknadsförare lärt sig att svepa in reklambudskapet i lite sexigare löften än endast pris och produkt.

Det finns ingen efterfrågan på reklambudskap.
/The Cluetrain Manifesto

Jodå, det gör. I brist på annat är det ofta härligt att låta sig underhållas eller förföras (lite lagom) av de oerhört kreativa marknadsförarna. Men i vilken omfattning och hur länge till? Det finns en MYCKET viktig trend som det är klokt för alla inblandade parter att hålla ögonen på. Och kanske till och med hoppa liet försiktigt överväga att hoppa på. Och det har att göra med den tredje apan. Han som håller för munnen.

HJÄLP! Det nya är att allt blir som förr!!!!
Människor slutar att vara “konsumenter” eller “målgrupper” när de slutar att hålla för munnen. Istället blir de människor med egna unika röster och drivkrafter. Och det händer nu i sån omfattning att inte ens de äldre och/eller lite senfärdiga har missat det. Efter mer än ett halvt sekels uppehåll har nämligen människor världen över börjat återgå till det som de gjorde INNAN industrialiseringen slog igenom och skapade massmarknadsföringen, massmedierna och massproduktionen. Märker ni? Jag börjar runda av nu (jag trodde ALDRIG han skulle sluta…).

Människor har börjat återgå till att konversera med varandra om allt möjligt. Inklusive bra och dåliga produkter. Det är början på ett nytt historisk skede. Och slutet på marknadsföringen som vi känner den. Konsumenterna återtar kontrollen över hur produkterna och varumärkena presenteras. Det är big shit, det. Och, för att citera Fredrik, det är nu det händer. Reklamen läggs upp på Youtube – och skrattas åt eller beröms. Hur bra produkterna EGENTLIGEN är diskuteras i myriader av trådar på forum eller microbloggar som Jaiku eller wherever. Överallt och hela tiden tack vare Internet. Men också globaliseringen som ni minns. Och en miljard andra skumma skäl som vi får överlåta åt framtidens historiker att skriva tjocka böcker om. Men det finns även de som idag – trots att vi är mitt uppe i det – är så oerhört skarpsynta att de förmår skönja etiketten från insidan av flaskan om ni förstår vad jag menar.

Sådana smartskallar finns. Till exempel författarna till boken The Cluetrain Manifesto. Den är så bra så att det gör ont. Än så länge finns den bara på engelska. På svenska har vi Bard och Söderqvist med sin lilla godbit Nätokraterna med lite mer politisk analys. Liksom även Ridderstråle och Nordström som skrivit Funky Business och Karaokekapitalismen med lite mer företagsfokus.

Inspirerande. Se där vad den globala och internetbaserade konversationen kan ställa till med!

Mitt nyårslöfte blir att lämna den gamla skolan för gott. Och spänna av. Och ha ännu mer kul.

Från ett kommunikationsperspektiv är det mycket mer intressant att mäta antingen vad besökarna söker efter eller vilket innehåll de klickar på eller kommenterar. Alla tre handlar om besökarnas psykografi, dvs hur de agerar eller reagerar på innehållet.

Jag tror att all mätning går i den riktningen på bekostnad av exponering och demografi som är de dominerande  måtten idag. Det talade jag om inför Annonsföreningen idag. Intressant, men kanske väl akademiskt var omdömet. Yupp. Dock tror jag att fler och fler kommer att behöva ta ställningen till den utvecklingen, särskilt som större andel av annonseringen flyttar över till webben. 

Här är presentationen. Kolla särskilt på slajd 6 och säg gärna vad du tror om min spaning.

| View | Upload your own

Anledningen till krisen – och gissningar om det kommande paradigmskiftet
Inom det nuvarande paradigmet fungerar medierna och marknadsföringen genom tanken (obs!) att mediernas funktion är att EXPONERA innehåll för en viss DEMOGRAFISK målgrupp. Marknadsföringen använder medierna som FORDON för att transportera målgruppsanpassade kommersiella budskap.

Tack vare den nya informationsteknologin börjar vi skönja konturerna av ett kommande paradigm. Mediernas funktion är då att TILLGÄNGLIGGÖRA FÖR NÄTVERKSSPRIDNING innehåll för en viss PSYKOGRAFISK målgrupp. Marknadsföringen använder medierna som MÄTPUNKT för spridningen av målgruppsanpassade kommersiella budskap.

Medierna saknar data
Eftersom medierna och ekosystemet kring dem idag märker att informationen om exponering (räckvidd) och demografiska målgrupper börjar försvinna, men utan att det finns färdig systematisk information om ersättningar. Därför befinner sig medierna i en kris. Det unga svenska företaget Primelabs addresserar en del av problematiken med system för att mäta nätverksspridning av innehåll och mitt eget företag PRfekt analys syftar till att tillhandahåla psykografisk målgruppsdata. Som i de flesta kriser är det förvånansvärt ont om tillgängliga idéer på hur situationen ska hanteras. När ny information tillkommit och tillgängliggjorts kommer paradigmskiftet att ske.

Marknadsföringen saknar både data och mätsystem
Marknadsföringen å sin sida har behovet av information om vilka medier som är lämpliga fordon för kommunikation. Inom marknadsföringen drabbas man också av problemet med avsaknad av information om exponering och demografiska målgruppsdata, men för att göra det ännu jäkligare har man dessutom behovet av att upprätta mätsystem för medierna. Problemet är att medielandskapet börjat bli väldigt föränderligt både till form och till innehåll.

Man kan inte längre lita på att ett medie som uppfattas som ett bra fordon för kommunikation med en viss målgrupp är det inom en vecka. Se på Alex Schulmans blogg som fösrvann över en natt från att ha rankats som en av de största medierna i Sverige. Det räcker alltså inte med kvartalsvis (eller ännu mer sällan) uppdaterade medieundersökningar. Som dessutom i det nuvarande fragmentiserade medielandskapet kan likställas vid att spå i renmagar om vilka som konsumerar vilka medier vid vilken tid på dygnet och i vilket mediaformat.

De som inte behövt bekymra sig om mätproblematiken är de som ägnat sig åt digital marknadsföring baserad på underhållning. De har med enkla mätmetoder kunnat visa att de fått många besökare och användare på i sina interaktiva kampanjer – och ibland till och kunnat förmå användarna att uppge målgruppsdata. Ur beställarens perspektiv har detta räckt då det ofta handlar om marknadsföring mot ungdomar som det annars varit väldigt svårt att nå. Vartefter fler äldre börjar ta sin tillflykt till nätet och de nuvarande ungdomarna blir intresserade av annat än att underhålla ihjäl en stund så kommer problemet att nå även de interaktiva kommunikatörerna.

De tre sätten att tackla krisen
Först har vi skeptikerns hållning – business as usual. Det behövs bara lite nya finurliga sätt att fortsätta mäta exponering och målgrupper. För det är ju trots allt det som hela branschen bygger på och alltid byggt på. Sen har vi evangelistens hållning – den ljusnande framtid är här då alla begrepp ställs på ända, men alla vinner. Medierna kommer att sälja ännu fler annonser och marknadsföringen kommer att betraktas som folkets välgörare, snarare än fridstörare.

Och sen finns det den tredje hållningen. Som är så urbota trist att den accepterar att även om vi kan förutspå de nya behoven av mätmetoder är det svårt att förutspå deras konsekvenser för medierna och marknadsföringen. Medierna kommer tvivelsutan att kunna sälja annonser baserat på oerhört mycket mer detaljerad kunskap om sina målgrupper, men det är inte säkert att annonspengarna kommer just de traditionella medierna till godo. Marknadsföringen kommer att ha oerhörda möjligheter att utforma och rikta sin kommunikation med mer precision, men den ständigt uppkopplade människan kan trots mer relevant reklam utsättas för oerhört mycket större mängder som kanske uppfattas som lika störande. Möjligheten att styra sin nåbarhet kommer med andra ord att bli väldigt viktigt för den som vill ha kontroll över hur mycket och vilken kommunikation den accepterar. Det svenska uppstartsföretaget Reachcards addresserar den problematiken – som alltså kanske blir skriande akut först när paradigmskiftet skett fullt ut.

Vi är ännu så tidigt i krisen att jag misstänker att de flesta medie- och marknadsföringsföretag inte ens riktigt tagit till sig att de befinner sig i en kris. Särskilt inte som den ihållande högkonjunkturen håller de flesta idogt sysselsatta med att krama pengar ur det rådande paradigmets ännu fungerande, men stadigt vittrande logik. Det är svårt att se etiketten på ölflaskan från insidan.

Att identifiera påverkare då och nu – intro
Det är många som letar efter De Vises Sten i form av påverkare i sociala medier. En påverkare kan definieras som en person som har förmågan att skapa uppmärksamhet i de kretsar som räknas – eller på marknadsföringsspråk: har stort genomslag i den rätta målgruppen. Undersökningar som gjordes i efterdyningarna av Tvåstegshypotesens genombrott visade att påverkare kunde identifieras genom att de var medlemmar i föreningsliv i större utsträckning än andra. De konsumerade också mer medier än andra och hade därför god tillgång till information och, viktigt, mer RELEVANT information eftersom de t ex läste fackpress i högre utsträckning än andra.

Detta gäller fortfarande. Men organisationerna (föreningsliv, förtroendeuppdrag etc) har ersatts av löst sammanfogade nätverk som delvis odlas i verkliga livet i form av formella och icke-formella träffar (luncher, event etc) och digitala sammanslutningar på nätet som t ex grupper på sociala nätverk, communities eller i form av prenumerationer på varandras microcasting medier (Jaiku, Twitter, RSS-flöden från bloggar eller som kontakter på varandras instantmessaging-verktyg). Fackpressen har ju liksom alla medier att i allt större utsträckning blivit utspridd på både professionella och icke-professionella skribenters medier. I det sistnämda fallet alltså till exempel bloggar .

Det konkreta problemet
Summan av kardemumman är att det inte går att söka i vare sig medlemsmatriklar eller prenumerantregister för att identifiera påverkare längre. Det är det praktiska problemet med att identifiera påverkare. Detta kan till viss del lösas med hjälp av storskalig data-mining, dvs att söka av oerhörda mängder hemsidor, bloggar och sociala nätverk för att hitta länkarna (länkanalys), men det är av olika anledningar omöjligt att få en total överblick. Facebook, t ex, låter sig inte avsökas av data-miningsystem utifrån eftersom det göms bakom inlogg och lösen.

Det abstrakta problemet
Det egentliga problemet är av sociologisk natur. Samhället förändras i grunden. Det har hittills främst varit en fråga för filosofer och sociologer. Sociologen Manuel Castells har skrivit ett mycket omfattande standardverk som jag inte läst än. För en briljant, om än kanske lite akademisk, sammanfattning av samhällsförändringarna rekommenderar jag Alexander Bard och Jan Söderqvists Nätokraterna. Alla dessa tre författare var tidigt ute med att förutspå det de flesta av oss börjat få upp ögonen för det senaste halvåret då surret om de sociala medierna hamnat även i de traditionella massmedierna.

Det är nämligen en förändring som inte egentligen har med förekomsten av nya medier eller nya tekniker att göra – utan med att produktionsförhållandena i samhället förändras i rasande takt. För att förstå denna i grunden ekonomiska förändring rekommenderar jag Jonas Ridderstråle och Kjell A Nordströms lika briljanta bok Karaokekapitalism.

Den nya tidens påverkare
Bard och Söderqvist talar om att samhället gått från kapitalism, där pengarna sitter i förarsätet, till attentionism där förmågan att kontrollera information sitter i förarsätet. Med kapitalet springandes bakom, ivrigt att få investera i kunskapsproduktionen tillägger och fördjupar Ridderstråle och Nordström.
Vad kännetecknar då den nya tidens påverkare?

(Pyskologisk) adaptionsförmåga
När framgång (makt och status) handlar om att snabbt anpassa sig till en föränderlig omvärld är förmågan att uppfatta förändringar och agera på dem nyckeln. Den som snabbt förmår tillgodogöra sig nya kunskaper och tankemönster förmår hålla sig kvar. Jämför hur strukturförändringarna inom svensk industrinäring (i bästa fall) genomfördes med omfattande omskolningsprogram. Den som på grund av ovilja och/eller oförmåga att anpassa sig till den förändrade arbetsmarknaden och t ex inte ville lära sig använda datorer sållades bort till förtidspension eller arbetslöshet.

Den mänskliga hjärnan är dessbättre gjord för att anpassa sig till omgivningen – det är den egenskap som gjort att vi har den hjärna vi har och att vi som art fortfarande finns kvar. Vi har idag dessutom tillgång till ganska god kunskap om hur hjärnan fungerar och vi kan var och en som individer lära oss att använda den bättre för att hantera vår tillvaro så effektivt (dvs så adaptivt) som möjligt.

Skillnaden mellan specialisten (Amanda i Idol) och generalisten (Bard i Melodifestivalen)
Den som har alltför kraftig psykologisk slagsida åt det ena eller andra hållet blir ofta en utmärkt specialist. Specialisten var den stora påverkaren i det förra samhället. Vi lyssnade till experten och denne fick tillträde till predikstolen i form av massmedierna. I det nya framväxande informations- och nätverkssamhället är det den som klarar av att fungera över hela registret som är vinnaren. Konkret, den som både har sinne för detaljer, har överblick, är bra på att ta folk (nätverka) och kan göra objektiva analyser. På ett sätt har det lilla fåtal som varit kapabla att agera på hela registret alltid nått framgång, men i ett samhälle där inte bara företagsledare, utan alla medborgare i ökad utsträckning utsätts för förändring, blir behovet av adaptibilitet en angelägenhet för allt fler i en allt ökande takt. Anledningen till förändringen är bland annat minskat inflytande från skyddande och trögrörliga institutioner och gränser. Både anställningstryggheten och tullmurarna monteras ner exempelvis.

Det handlar om att våga agera…
Så den som letar efter påverkare ska idag främst leta efter de som kan dansa och sjunga lika bra som de kan göra kravspecifikationer på IT-system. Många är idag rädda för att finnas på Internet eftersom man då kan se flera sidor av personen, både professionella och privata. Var inte det.

Från individens perspektiv handlar det om att inse att trygghet är en illusion. Att ha samma plattform för försörjning (arbete), mening (verklighetssyn och trosuppfattning) eller emotionell trygghet (kärnfamiljen) låter sig inte lika lätt göras längre. Med Bard och Söderqvists ord:

…Den receptive dividen utvecklar snart klivandet från den ena plattformen till den andra till en skön konst, fortsätter sökandet efter fast mark trots insikten om att projektet är illusoriskt, fascinerad av sina virtuosa färdigheter. Det svävande tillstånd som uppstår i en tillvaro av medvetet konstruernade och ständigt reviderad fiktioner ersätter vissheten på den fasta marken.

…och ta eget ansvar
Men det här innebär ABSOLUT inte att det inte finns rätt eller fel, upp eller ner som vissa postmodernister lockats att tro. Tvärtom blir förmågan att själv ta ansvar för moral och etik viktigare än förut. Under kapitalismens era lades ansvaret för den enskildes agerande över på juridikens och den allmänna opinionens domäner. Antingen böter, fängelse eller uthängd i media om du bröt mot de skrivna och oskrivna överenskommelserna.

I ett samhälle där informationen om vad du har för dig (Jaiku och företagsbloggar är ett bra exempel) sprids med nätets hastighet är det svårt att komma undan med dumheter. det gör att de flesta blir tvugna att nyansera sin kritik för andras dumheter, gränsen för vad som är OK höjs något (att fyllna till understundom även som “offentlig” person). Allvarligare förseelser som back-stabbing eller rena olagligheter snarare oftare dras fram i ljuset. För detta tvingas de enskilda individerna i allt större utsträckning ta eget ansvar för. Straffet är som Bard och Söderqvist skriver annars att vi drabbas av sociala repressioner. Vi blir utestängda från de i informations- och nätverkssamhället helt livsnödvändiga nätverken med dess information. Tillbaks till medeltiden, alltså på ett sätt alltså. Det värsta straffet är inte längre att avskedas med tre månadslönder och därefter A-kassa, utan att bli lyst fredlös som Lasse Kanik i Frödings dikt, dvs utanför bygemenskapen.

Den nya tidens påverkare använder höger hjärnhalva
De egenskaper som är bäst lämpade för att hantera ett snabbt föränderligt och nätverksorienterat samhälle är intution (associationsförmåga) och subjektiv rationalitet (att kunna relatera till andra människor). Detta är egenskaper som visat sig husera i höger hjärnhalva. Det kapitalistiska och produktionsorienterade samhället uppmuntrar inte intution särskilt mycket. Förskjutningen kan ses tydligt genom att studera hur managementlitteraturen gått från att handla om styrning och kontroll (vänster hjärnhalva) till att kommunicera och ha visioner (höger hjärnhalva).

Vad den som letar efter påverkare har att förhålla sig till är alltså…
När man pysslar med att mäta och utvärdera kommunikation ställs man inför en helt ny situation just nu. Det finns old school och det finns new school. Old School-måttet på att vara en påverkare kunde (enligt en tyst överenskommelse i marknadsföringsbranschen) mätas i räckvidd i den demografiska (ålder, kön och bostadsort) målgruppen. Påverkaren hade till funktion att exponera passiva konsumenter för produkter och därigenom styra konsumtionsbeteendet. Det vi är mitt uppe i nu är att dels att målgrupperna och kanalerna fragmentiserats så att masskommunikation inte längre lönar sig för andra än de allra bredaste produkterna och knappt de. Kommunikationen måste som en följd av detta bli alltmer KREATIV för att lyckas nå fram och engagera.

Att nå fram och engagera ställer även allt högre krav på förståelse av målgrupperna så att deras drivkrafter och kanalval kan tillgodoses. Kreativitet (höger hjärnhalva) blev därför väldigt attraktivt i kommunikationsbranschen. Att samla in och analysera mätdata blev därefter det nya svarta, varför et plötsligt började anställas även vänsterhjärnor på PR- och reklambyråer. De bästa kommunikatörerna är därför på likväl som utanför byråerna de mest eftertraktade och därför inflytelserika människorna – de som kombinerar vänster och höger hjärnhalva. De har därmed störst förmåga till adaptibilitet. Stereotypen av en vänsterdominant hjärna hittar vi bland “data-nördarna” (men det är som alla stereotyper en väldigt dålig bild – de framgångsrika är även kreativa, dvs skapar nya coola program med hjälp av en väl utvecklad högersida). Steretypen av en dominant högerhalva är i jämförelse kanske den lidande konstnären. På liknande sätt är de framgångsrika konstärerna ofta de som balanserar upp den kreativa intutitionen med en förmåga att konceptualisera sin konst och strategiskt marknadsföra sitt varumärke (vänster hjärnhalva).

Så hur mäter man då?

Det avgörande är inte vad som kommuniceras, utan hur något kommuniceras och med vem. Målet är inte så mycket ett mål som en riktning, att skapa, upprätthålla och förstärka en process i rörelse.
/Nätokraterna, Bard och Söderqvist

Den högsta kasten i informations- och nätverkssamhället är som sagt de som bäst förmår anpassa sig. Att anpassa sig är en fråga om psykologi, inte om ålder, kön och bostadsorts. Men däremot ofta om inkomstnivå – adaptiva människor tenderar att tjäna mer pengar än icke-adaptiva. Vi kan därför i princip slänga demografiska undersökningar överbord som ett sätt att identifiera påverkare. Och istället börja titta på psykolografiska undersökningar. Leta efter de som uppvisar förmåga att spela på flera planhalvor – agerer på flera plattformar och besitter mycket kunskap och kontakter. Internet ger möjligheter att mäta samtliga dessa aspekter. Plattformarna blir ju i allt större utsträckning digitala, människors kunskaper digitaliseras och distribueras på nätet och kontakterna låter sig spåras genom länkar, kommentarer och omnämnanden.

Detta är inga nyheter, det finns idag många företag som på olika sätt attackerar problemet med att mäta och analysera påverkare på Internet. Den avgörande skillnaden är om man använder sig av konsistenta och systematiska metoder för att förstå människornas psykologi. De flesta satsningar som görs idag är uteslutande kvantitativa, dvs befattar sig med antal länkar, omnämnanden och till viss del även kvalitativa aspekter som om någon eller något omtalas positivt eller negativt – en data som sedan kvantifieras och presenteras i diagram. Men old school-tänket var att identifiera de mest inflytelserika kanalerna, eller i bästa fall journalisterna. New school-tänket är att identifiera de mest inflytelserika människorna, oavsett kanal eller yrkestitel. För en medborgarjournalist som lever i och frodas av nätverk kan lika gärna (eller till och med mer troligt) vara en mer adaptiv person än en person som har hög status i de traditionella kanalerna (Martin Timell eller Maud Persson).

Så du säger att mätning handlar om psykoanalys?
Varje god försäljare, reklamare eller PR-konsult är också en bra psykoanalytiker. Det handlar ju till syvende och sist om att förstå var andra människors skor klämmer genom att lyssna på de mer subtila signalerna. Men det gäller att inte falla i fällan att försöka identifiera EN VISS psykolgisk typ som den främsta påverkaren. Igen, de främsta påverkarna har förmågan att spela på alla strängar. Men det finns förstås ett mellanskikt av påverkare som fortfarande är påverkare i egenskap av experter och påverkar sitt nätverk genom sina rekommendationer. Genom den djupt mänskliga (och tragiska) egenheten att de flesta människor tyr sig till de som liknar de själva enligt principen lika barn leka bäst, så kan dessa personers nätverk ofta förutspås genom att identifiera deras psykologiska typ. Kom ihåg att det här inte handlar om toppskiktet, men i de flesta fall får marknadsförare ändå aldrig access till vare sig den gamla eller nya tidens toppskikt. Så vad strategisk marknadskommunikation anbelangar kan man ganska tryggt förlita sig på typanalys i kombination med att analysera expertisområdet genom att studera vilken kunskap människor släpper ifrån sig på bloggar, forum och communities.

Jamen, är inte människor alldeles för komplexa för att kunna analyseras?
Det finns avslutningsvis några ord att säga om den nya tidens psykologi. I dessa tider av självförvekligande lever vi precis i brytningen mellan två grundläggande psykologiska skolor. Å ena sidan tron på att individen har en kärna, ett ursprungligt JAG som det gäller att blottlägga och låta leva ut. Å andra sidan tron på att individen snarare är en DIVID (med Bard och Söderqvists uttryck) som egentligen består av mängder av olika personor eller roller som varje person har till sitt förfogande, men som på grund av träning eller omständigheter inte utvecklats lika mycket. Jag tror på det sistnämnda och tolkar C.G. Jungs psykologi som ett system med oseparerbara enheter, snarare än att det skulle kunna existera ett EGO oberoende av ett SJÄLV till exempel. Det är två sidor av samma mynt, dvs att vara människa. Vi pendlar dessutom mellan våra olika psykologiska tillstånd beroende på både kortsiktiga och långsiktiga yttre faktorer. Men eftersom vi människor interagerar med omvärlden genom våra personor vare sig vi vill eller inte, låter sig alltid den psykologiska profilen analyseras.

Se upp bara när du stöter på en persona som inte så lätt låter sig klassificeras för att den uppvisar både bredd och djup i profilen. Du har förmodligen stött på en av de riktiga tunga påverkarna

Du tror att du är trygg för att du väljer att titta på det du har omedelbart runt omkring dig. Anställningskontraktet med sin uppsägningstid. Kanske facket. A-kassa. Ingen omedelbar konflikt med dina chefer. Men sen har du det där med att livet är betydligt större än jobbet. Det finns hälsan, det finns familjen, det finns faktiskt också en anledning till att just du sattes till jorden (tror jag i alla fall). Och det där är faktorer som är mycket, mycket viktigare än det där som de flesta av oss stirrar oss blinda på för att få behålla känslan av att vara trygga.

Den enda tryggheten som finns kommer inifrån. När du känner dig kapabel att hantera risk och osäkerhet. När du brutit ihop några gånger och sedan rest dig upp igen och insett att du är OK – det var inte så farligt egentligen. För det är inte så farligt egentligen. Livet. Det innehåller både “motgångar” och “framgångar”, positiva känslor och negativa. Du lever MER både kvantitativt när livet rymmer hela spektrat. Lyssna på Carl-Johan Vallgren när han på senaste skivan sjunger om positivt tänkande. Han både ironiserar över en övertro på positivt tänkande (Foten i kläm? Jajjemän!) och sätter fingret på sanningen. Positivt tänkande hindrar dig inte från att bryta benet, men hjälper dig att komma tillbaka igen.

Sen jag sa upp mig från jobbet för snart ett år sedan började jag leva. De senaste månaderna har jag levt så mycket mer än vad jag nånsin kunde föreställa mig. Sedan mer än ett år tillbaka har jag flera gånger sagt att livet är så mycket större än vad jag nånsin kunnat tro. Jag levde inte för att jag inte följde mitt credo som du kan läsa i slutet av den här texten.

Jag läste nånstans att för att lyckas med nånting måste man ha mod och tro. Nu vet jag vad båda två betyder i praktiken och det visste jag inte för ett år sedan. Trots att jag trodde mig veta så mycket. Och jag har kommit att älska människor som är modiga och tror. Särskilt de som tror och som kämpar med att uppbåda modet att agera. Det är faktiskt bland det vackraste jag vet. Det är cool. Att stapplande börja ta axla ansvaret för sitt eget öde, inte lägga över det på en chef, en karriärstege, ett försäkringssystem, på människor i sin omgivning. Kanske går det inte som man trodde. Det gör nog sällan det. Men livet är så mycket större än man oftast föreställer sig, det öppnar sig NYA vägar. På nåt vis funkar det så.

Det som intresserar mig mest är hur människan fungerar. Hur det kan komma sig att så fort vi vågar börja drömma och agera på våra drömmar så börjar det hända saker. Det är inte något övernaturligt, men det är något som ännu ligger dolt bland fragmenten av kunskap i psykolgi, neurobiologi, sociologi och vanligt hederligt bondförnuft.

I min boxningslokal har nån satt upp en handskriven lapp på spegeln: Den som vågar drömma kommer att lyckas. Det svåra är just att VÅGA drömma. Jag tror att det är det som gör Zlatan så bra. Och fick Kamprad att lyckas bygga ett så stort och framgångsrikt företag.

OK, abstraktion är safe, konkretion är mod; För en vecka sedan låg jag och skakade i sängen av ren och oförfalskad ångest i några dagar. Kruxet var att jag av lite olika anledningar började tänka på pengarna. Hur mycket jag bränt. Hur mycket jag har kvar. Och hur mycket jag behöver för att kunna göra det jag vill göra. Jag fick inte kalkylen att gå ihop och kände mig fullkomligt värdelös. Jag ville inte längre vara mig själv, förbannade mig själv för att jag är den jag är. Det är väldigt jobbigt att känna så.

Sedan jag började den här resan har jag större delen av tiden, låååångt mycket oftare än tidigare i mitt liv, känt precis tvärtom. Att jag är GLAD och TACKSAM för att jag är den jag är, med just mina styrkor och just mina svagheter. Jag har verkligen tagit många små och läskiga steg för att utforska mig själv och försöka förstå mig själv. Och flera gånger tittat rakt in i ansiktet på mina “troll” som jag kallar dem. Och varje gång har jag vetat att när jag SER mina troll och erkänner dem så försvinner de. Avundsjuka. Stolthet. Svartsjuka. Girighet. Kontroll. Listan kan göras lång.

Och sen har jag upptäckt en annan lista som jag faktiskt inte var riktigt medveten om. Mina drivkrafter och mina talanger. Att få träffa Kärleken, Nyfikenheten, Omtanken, Viljan att förstå, Viljan att dela med mig, min oerhört fåniga, men faktiskt rätt charmiga sentimentalitet. Jag har lärt mig att se dem också – och när jag ser dem försvinner de inte – utan de förstärks.

Jag har skrattat mer det här året. Jag skrattade väldigt sällan tidigare inser jag nu. Jag har också gråtit mer tröstlöst. Och jag har fått känna hur det är att vara förälskad. Det kanske är den roligaste upplevelsen i mitt liv. Och jag insåg också att jag faktiskt (hur tragiskt det än låter för MIG SJÄLV och jag därför aldrig riktigt våga se det) aldrig varit riktigt förälskad. Så där som i dikterna.

Jag har kommit tillbaka till min familj, fastän de aldrig nånsin lämnade mig. Upplevt sann vänskap och fått nya vänner som berikar mitt liv fantastiskt mycket. Och jag har hittat min dröm. Den vaggar för all del fram och tillbaka in och ur skuggorna på drömmars vis. Men varenda gång jag SER den så är jag akut lycklig. Det önskar jag att fler människor fick uppleva. Akut lycklighet.

Jag tror:
1. Man måste börja med att ge, sedan får man.
2. Man måste vara modig. Som Lille Skutt. Inte som dåren. Fast, kanske lite…;-)
3. Man måste tro. Oavsett. Låt inte tvivlet få fäste. Lättaste sättet är att lära sig skillnaden mellan rädda och trygga människor och inte låta de rädda ta ner dig. Lyssna framförallt inte på deras råd.
4. Man måste ta reda på vem man själv är. Det måste man göra själv, men man kan få hjälp av andra.
5. Man måste följa sin egen väg. Kom också ihåg att Vägen inte är rak och har stickspår. Följ med, försök ite betvinga landskapet med en motorväg.
Från punkt 5 går du hela tiden tillbaka till punkt 1. Det är en cirkelrörelse och det är en process. Ingen attgöra-lista.

Detta är vad jag tror. Men jag vet inte. Jag tror också att man måste våga leka (tro) istället för att veta. För det tror man bara att man gör när allt kommer omkring.