PR-tänkaren Jerry Silfwer skrev en text häromdagen om varför många människor väljer att kolla sina sociala reaktioner i sociala medier före nyheter i traditionella massmedier och ställde sig frågan Har social blivit ett opium för folket? Jag anar hans svar i texten, även om det inte står rakt ut. Mitt svar är dock ett rungande JA på den eminenta iakttagelsen av Jerry! Sociala medier som Facebook har gett oss en möjlighet att leva ut vårt stamsamhörighetsbehov mitt i en tid av individualism, singelskap, arbete framför familjeliv och långa avstånd mellan våra närmaste. Men det är inte hela bilden.
Jag och Ulrika Ingemarsdotter har precis haft ett pågående samtal på detta tema under drygt ett dygn. Sedan något halvår tillbaka studerar jag Clare W Graves´(psykologi-kollega till den mer berömde Abraham Maslow) evolutionspsykologiska teori kallad Spiral Dynamics. Det är en modell som beskriver hur det mänskliga medvetandet utvecklas i ett förutsägbart mönster beroende på hur livsomständigheternas komplexitet ökar. På samma sätt utvecklas vår teknologi i en slags dialektisk limbo där teknologins komplexitet påverkar vårt egna medvetande i riktning mot ökad komplexitet. Det som sker är inte att en högre nivå ( t ex interaktiva medier har högre komplexitet än envägs massmedier) ersätter eller förtrycker de tidigare nivåerna, utan att den högre nivån sväljer och innefattar de föregående nivåerna.
Det är en holarki till skillnad från en hierarki. Ett exempel på en holarki är en människa som innehåller och utgörs av de mindre komplexa organen som i sin tur innehåller och utgörs av de mindre komplexa cellerna som i sin tur innehåller och utgörs av de mindre komplexa molekylerna och så vidare. Internet innehåller och utgörs av text, bild, video, ljud, men även nya mer komplexa strukturer och fenomen som länkar. Och därmed sväljer Internet de mindre komplexa massmedierna som dominerat och utgjort den kanske största påverkansfaktorn i det skede i historien som kallades industrisamhället som kulminerade i det kapitalistiska informationssamhället.
Ett exempel kan vara att en person är anställd av ett stort företag och får behålla sin lön och anställning så länge han uppfyller sin chefs krav och förväntningar på närvaro, produktivitet och måluppfyllande. Allt rullar på fint och personens medvetande präglas succesivt in i en världsåskådning som går ut på att livet handlar om att följa givna moraliska regler (Spiral dynamics blå nivå). I det här fallet företagets och chefens, vilket kanske upphöjs till nåt mer abstrakt såsom “det goda samhällets” regler. Om personen omges av och aktivt omger sig med andra människor som lever under liknande omständigheter sätter en grundläggande mänsklig psykologisk mekanism in – och en upplevelse av stamtillhörighet bildas.
Internet-tänkaren Seth Godin beskriver denna mekanism mer på djupet och även hur Internet påverkar vår tids stambildande och därmed marknadsföring utmärkt i sin bok Tribes. Men så händer något som gör levnadsomständigheterna mer komplexa för företaget, globalisering och ny teknologi till exempel som gör att verksamheten flyttas till ett låglöneland och den anställde sägs upp trots att denne gjort som chefen velat. Kanske är dennes yrkesfärdigheter inte längre behövda och det finns få eller inga andra anställningar att få i detta geografiska område (textilindustrin, varvsindustrin, telekomfabrikerna etc).
Den första psykologiska reaktionen är troligen en regression tillbaks till den föregående värdememen, i det här fallet den röda arga och impulsiva kampnivån som letar efter fiender bland de jämrans kineser som konkurrerat bort brödfödan. I en hälsosam spiral kan individen istället söka sig upp till nästa steg i värdemems-spiralen och omskola sig och finna nya mer komplexa färdigheter och med tiden känna sig trygg i sin nya stamtillhörighet bland de invidudialistiska modernisterna som omfamnar utveckling, tillväxt och anpassningsförmåga.
Jag gillar att Jerry vågar ställa den, för vår tid, smärtsamma frågan om hur det kommer sig att vi som kollektiv faktiskt hänger bland likes och annat vardagligt nonsens på Facebook långt mer än vi hänger i de utrikespolitiska sektionerna i de ambitiösa massmedierna. En annan man som både ställer sig frågan och funderar på svaret är Ethan Zuckerman som nyss pratade på ämnet på TED:
Jag tror att den kanske viktigaste insikten alla vi som intresserar oss för eller är verksamma inom media, kommunikation och, faktiskt något förvånande, vård, skola och omsorg (!) idag är att vi människor idag lever, inte i informations- eller nätverkssamhället. Inte heller lever vi i industrisamhället. Eller det postindustriella.
Vi lever i en ihopkopplad global värld med flera olika parallellt pågående och sinsemellan påverkande samhällen och kulturella värderingar. Nya som antika.
Det är svårt att med sitt eget lilla begränsade medvetande omfatta den tanken, tycker jag personligen. Vi ser ett tecken på att vi nu lever i ett digitalt interaktivt och flexibelt samhälle (Spiral Synamics gula värdemem) och drar slutsatsen att sådan är verkligheten och det är det vi (media, organisationer, PR-branschen, skolan etc) behöver förhålla oss till. En laptop till varje barn, anställd och lärare, ut med hierarkierna, in med kluster, projektarbete och låt effektivitet, kompetens och varje individs passion för lärande och utveckling styra agendan och organisationskartan. Klappat och klart, tjingtjong och hallelujah! Jag prövade detta på Centerpartiet och det gick sådär.
Men sen så går vi in på Facebook och i ett ögonblick av klarsyn (som det Jerry uppenbarligen hade den där morgonen) så noterar vi att det är vår klan-instinkt att vilja få loppor plockade av våra övriga klanmedlemmar – de närmaste som vars liv vi faktiskt engagerar oss i och vill vara en del av. Lajka mitt foto, länka mig och därmed bekräfta min existens i klanen, bekräfta att jag syns, finns och har en roll. I utbyte läser jag ditt liv, visar med kommentarer och gillanden att även du är med i klanen. Länkarna mellan våra kanaler är manifestationen av vår klansamhörighet. Så, vi ändrar oss och menar att vi nu lever i ett nygammalt klansamhälle, den globala byn som Marshal McLuhan siade om, och våra samtal kring den digitala lägerelden är den verklighet som vi har att förhålla oss till. Spiral Dynamics lila värdemem alltså. Klistermärkena på våra datorer…
Photo: http://flickr.com/langecom
…och våra ceremonier och ritualer i stammen såsom Sweden Social Web Camp bekräftar och styrker vår tes.
Men. Om vi ärligt och uppriktiga i vårt sanningssökande letar vidare kommer vi att finna att vi hittar tecken på att det vi kallar sociala medier, sociala webben eller kort och gott Internet enkelt, billigt och med mycket större rörelsefrihet (globalt) låter oss spela ut hela registret av världsåskådningar och identiteter till skillnad från vad medier hittils har tillåtit oss. Exempel på Tweets:
Beige nivå – överlevnad:
“Nu dags för middag – nom nom! Här är ett foto på min tallrik!” Lila nivå – stam och mytologi:
“Min kärleksförklaring till dig och vårt gemensamma intresse/värdegrund” Röd nivå – impuls och status:
“Fan, X är så grymt cool” (Herre, jag följer dig) alt “Kolla in mitt PRfekta liv!” (egostatus) Blå nivå – regler och roll:
“Y har dålig kundservice – ska det vara så?” alt “Nejdu Z – det där var INTE OK sagt!” Orange nivå – åstadkommande & tillväxt:
“Lästips: 5 steg för bättre koll på Y” Grön nivå – känslighet och samhörighet:
“Tack för allt stöd i nöden” alt “tack för öppenhet, kärlek och transparens!” Gul nivå – flexibilitet och lekfullhet:
“Tjingtjong – låt oss starta ett revolutionärt digitalt projekt på kul! Vem vill va med?” Turkos nivå – balanserade system och non-intervention:
“Antenn-problem säger du? Ah, utmärkt tillfälle att vara med barnen istället! Ha en bra dag!”
Allt detta i oändliga variationer och i princip utan begränsningar är tillgängligt för alla uppkopplade människor idag. Om du har en favoritnivå kan du frossa obegränsat enbart där, eller du kan få utlopp för hela registret (om det är tillgängligt för dig psykologiskt). Det vi inte får glömma är det som Jerry poängterar dock – vi inleder med de mer basala behoven, i hans exempel stamtillhörighetens koll på de övriga medlemmarna och deras förhållande till oss. När det behover väl är tillgodosett klättrar vi vidare steg för steg, nivå för nivå. En plötslig disruption (sjukdom, sparken, lågkonjunktur etc) och vi ramlar ner igen. En bra dag kan vi i gengäld hålla oss simmande på den högre altitudens intresse för mänskliga psykologiska system eller världspolitikens vändningar. Men när vi vaknar på morgonen är det lik förbannat maten, värmen, sexet och de närmsta i vår stam vi instinktivt vänder oss till.
Jag menar att enskilda system som kan tillgodose flera, eller kanske alla, av våra psykologiska behov (som t ex Facebook) konkurrerar ut system som inte gör det (t ex en dagstidning). Ser vi det från lite högre altitud så konkurrerar Internet (interaktivt informationsnätverk) därmed ut andra mindre komplexa teknologiska system såsom t ex bok- och tidningstryckarkonsten, envägs-TV och bio. Men inte överallt och i lika stor grad. För världen må ha blivit väldigt snarlik McLuhans globala by för den som tittar från t ex mitt perspektiv, men långt ifrån alla har access och färdigheter att utnyttja alla aspekter av vår tids teknologi. Jag vet, för jag har till min stora förtvivlan försökt utbilda i sociala medier och fallit som en död gråsäl fylld med sten när vi kom till det där med att länka t ex för att jag missade att olika medvetandenivåer har olika komplexa motivationer och olika förmåga att ta hantera komplexitet.
Jag satte av, glad i hågen, för att genom ett ambitiöst utbildnings och inspirationsprojekt kallat Centernätet uppmuntra politiskt aktiva att utöka sin kommunikations-repertoar med medvetet länkarbete. Syftet var att de som kollektiv skulle lämna större avtryck på nätet – i bloggosfären, i sökmotorer och inom den egna organisationen.
I grova drag märkte jag att de reaktioner och frågor som jag fick tillbaka angående länkning följde samma nivåer som jag stött på i Spiral Dynamics:
Beige nivå – överlevnad: (15%?)
Tyst långt bak i salen. Något skrämt i blicken. Smiter ut ur lektionssalen och glömmer hela saken.
Lila nivå – stam och mytologi: (40%?)
“Ja, Kerstin i Knäckebröhult har en blogg så jag tänkte att jag kan väl prova. Men det där med att länka det får vänta. Fast jag kan ju alltid länka till hennes blogg förstås om du nu prompt vill att jag länkar och du behärskar den här magin som kallas Internet.”
Röd nivå – impuls och status: (10%?)
Men hur faen ska jag länka så jag kommer högst på knuff och Politometern till ikväll??!! Kläm fram det nu!! Och förresten – jag tror inte på det här med Internet och skit – bara så du inte tror att du är nåt där du kommer från Stockholm och har fjolliga kläder och så.
Blå nivå – regler och roll: (25%?)
Vi är inget data-län, men om partiet nu vill att vi ska blogga så berätta bara hur man gör så ska jag göra mitt bästa, t.o.m att länka om det nu är så himla viktigt. Exakt var ska jag länka för att det ska bli rätt och riktigt?
Orange nivå – effektivitet & utveckling: (5%?)
Ahaaa! Så du menar att om jag länkar 10 ggr om dagen till de topp 10 största bloggarna och artiklarna på knuff, addar 100 personer om dagen på 40 olika sociala medier så kommer jag att bli topprankad själv?! Utmärkt – jag tror jag har knäckt nöten nu – du kanske kan skicka ut ett länktips-mejl så vi ytterligare effektiviserar och systematiserar det här länk-projektet?
Grön nivå – känslighet och samhörighet: (<4%?)
Jag är helt med. Jag har redan en liten grupp människor som också är intresserade av att värna X och vi brukar läsa och länka till varandra. Men det här att bredda gruppen genom att tänka på vilka nyckelord och hashtags jag använder var intressant – då kan vi ju få ytterligare tryck bakom vårt humanitära engagemang!”
Gul nivå – flexibilitet och lekfullhet: (<1%)
Jag har redan läst mig till allt det där på nätet, men har du några bra modeller, kontakter eller teorier som du tror skulle ytterligare förstärka mitt avtryck? Kan du sammanfatta Cluetrain Manifesto och Nätokraterna på fem minuter och kanske ge några exempel på transparenta organisationer som det gått bra respektive mindre bra för?
Turkos nivå – balanserade system och non-intervention: (0 %)
Du verkar vara en trevlig ung man. Men lite stressad. Får jag föreslå en promenad längs med vattnet och kanske lite filosofiska samtal om vart Internet för samhället, politiken och människan?
Kanske kan du känna igen i dig och det du varit med om? Jag har tänkt mycket på att det finns en hoper människor som på ett plan kännetecknas av att de är optimistiska över de möjligheter som Internet nu ger att förändra och förbättra medier, marknadsföring, politik , ledarskap och verksamhetsstyrning, video och TV och skola och utbildning med mera. Och på ett annat plan att, uppfattar jag det som, den o-buddhistiska viljan att förändra och förbättra det som är. Vilket vilken mindfulness-coach som helst hade kunnat berätta leder till frustration och vilken maktanalytiker som helst hade kunnar berätta leder till motstånd från det befintliga systemets vinnare.
Efter goda samtal med Ulrika Ingemarsdotter, Annika Beijbom och Joakim Nyström i Skärgården härförleden har jag också kommit att tro att den här samlingen nätaktiva, engagerade och förändringsivrande människor också på ett plan kännetecknas av att de har ett psykologiskt epicenter i krokarna av den grön-gula nivån och alltså pendlar mellan en vurm för öppenhet, transparens och positiva relationsnätverk och en vurm för att spela på hela det föregående registret av psykologiska värderingsmemer i syfte att uppnå effektiv dynamik som löser globala problem baserat på kunskap och flexibilitet. Puhh. Hyfsat komplext gäng att ha att göra med alltså…
Igår fyllde min pappa 63 år och vi hade familjemiddag i mitt barndomshem. Idag skriver jag en text till #SSWC-boken på vänlig inbjudan av Mattias Boström och tänker förstås skriva om psykografi, min stora passion. Så slår det mig att det ju finns många fler sätt att läsa andra människors psykologiska och själsliga karta än att göra textanalys och använda systematiska psykologiska teorier. Man kan även ta del av en annan människas berättelse helt enkelt. Såsom jag tagit del av min pappas berättelser och i min tur spinner vidare med egna trådar.
Den här berättelsen börjar med en låt som farsan lärde mig att gilla. Han brukade sjunga den med sin djupa basstämma när jag var liten. Igår kväll när jag och min polare Björn drack för mycket rosé och battlade ihop en gemensam Spotify-lista med favoritlåtar blev jag påmind om pappa. Vi gillar båda den här låten. Lyssna på texten och du får kanske en inblick i både mina och min pappas drömmar och längtan, dolt djupt därinne.
Pappas har gjort en resa från fattiga förhållanden som barn och fick tidigt lära sig att klara sig själv. Hans egen matlagande, socialt begåvade och omtyckta pappa dog ifrån honom alldeles för tidigt. Med arbete, självdisciplin och en enveten jävlaranamma jag gärna vill tro att jag ärvt tog han först sig själv, därefter hela sin familj uppåt och framåt år efter år. Några bakslag. Några verkliga framgångar. Fortsatt uppåt och framåt. Till, vill jag tro, en sån kväll som igår.
Zen-buddhisterna vet att nyckeln till sinnesfrid är att inte sträva. Om man vill nåt blir resultatet tandgnisslande nätter, en liten vulkan i magen och ibland eldfängda eruptioner som bränner de man älskar mest och strävar för. Som man önskar att få uppleva det vi upplevde tillsammans igår när hela familjen samlades, delade god mat, lekte och lät våra olika livshistorier delas och dansa runt en stund – och alla MÅR BRA ihop en stund.
Jag tänker på pappas strävan idag när jag är i samma ålder som han var när han var mitt i strävandet. Jag var en liten hyperaktiv 2-åring som blev introducerad till böcker och berättelser av min pappa liggandes mot hans bröst på kvällen. Men som också kände hans spändhet och vulkan och blev rädd först och sedan arg själv, så liten jag var. Jag är så väldigt glad för att pappa nu kan lägga den där strävan bakom sig och njuta av resultatet i det som jag vet betyder mest för honom – hans familj. Vi.
Och jag vet att pappa vet när han ser mig och min strävan, känner min vulkan och hur jag skyler över hur jag gnisslar tänder på nätterna. För nu har jag min egen strävan, med- och motgångar och långsiktiga dröm. Som jag i min tur hoppas ska ge tillbaka till alla som har gett och ger till mig. Ingen av oss är perfekta. Vi är alla lika i botten. Ytan är bara smaker av samma mat – och resan vi alla gör är alltid densamma. Har vi tur får vi, som jag, fortsätta på en inspirerande resa påbörjad av våra föräldrar.
Pappa – jag är väldigt stolt över dig och det du skapat för oss omkring dig! Koppla av och njut nu!
Länkarna:
Mattias och Björn Rosékväll – Spotify-lista http://bit.ly/95CuiB
Roger Miller – King of the Road http://bit.ly/45d9l
Pernilla Andersson och Dregen – Jag och min far http://bit.ly/95CuiB
Jag fick nöjet och äran att korrekturläsa min vän Per Robert Öhlins senaste bok Den mentala orgasmen för en tid sedan. Efter en andra genomläsning är samma känsla kvar. Per inte bara förstår källan till kreativiteten i sin egen gärning – han kan även förmedla den i skrift. Boken vänder sig förstås inte bara till människor som arbetar med marknadsföring, utan som Alexander Bard skriver i sin recension, “till alla som tröttnat på det invanda och vill expandera sin livshorisont”. Oooohhh yes. När jag läste boken första gången fick jag en energikick.
Jag är ju en stor fan av Pers sätt att uttrycka sig och, utan att nödvändigtvis jämföra mig med hans djup, känner att jag starkt delar hans tankevärld. Och det är inte bara inspirerande, det är tamejfan befriande! För hur många är det som, sådär liksom i förbifarten, noterar att “vi lever…under oket av gamla mekanistiska ideal. Upplysningen och modernismen har lurat oss att tro på det konkreta, bara på sånt vi kan se på, ta på och lukta på”. Och detta är sådant som liksom smyger sig in i en bok som inte räds att ge så handfasta råd om kroppsliga övningar (I Love! En av mina favoritböcker är ju trots allt Koncentrera Eder! av Rheinhardt Gerling från 1914) – eller med tydliga exempel förklara hur intelligensen faktiskt hindrar oss att vara kreativa. En egen reflektion är att för mig handlar intelligens, som vi vanligen uppfattar den, om att ta bort risk (se tex: Risk Management)- medan kreativitet handlar om att TA risk.
Kreativitet kräver modet att utmana det etablerade
Jag vet ju av egen erfarenhet (om än blygsam) att riktigt vassa idéer föds ur jakten på något annat. Hur de till synes helt disparata fenomen kan skapa sköna nya innovationer (Hur låter industriell psykoanalys med bloggen som schäslong?). När jag lyfter blicken från sidorna och möts av Sverige 2010, det är valår och det är business as usual som dominerar både närings- och arbetsliv så slås jag av en stilla undran. Kanske är det så att den mentala orgasmen faktiskt är mer tabu än den fysiska i det här samhällsklimatet? Faktiskt tror jag det.
För det är en rebell som inte bara är kreativ privat, utan även på arbetsplatsen, bland kollegorna, inför kunden eller väljarna. En rebell och en profet. Och är det något som makten skyr och medelmåttigheten förkväver så är det just den det kreativa barnets enkla lösning på det FAKTISKA problemet. Under medelmåttighetens lojt fladdrande fana pumpar rationella Powerpoints ut rök som vi trötta tjänstemän låter oss nöja med. Och undviker därmed att göra oss till den där stenen i skon – eller snarare träskon i maskinen – som skalar bort det döda köttet, revitaliserar processerna och släpper loss skapandet att bölja så som det ju egentligen måste göra. Till och med fruset vatten är något sånär böjligt – den flexibiliteten och förändringsförmågan som allt av naturen skapat (inklusive vår hjärna) faktiskt besitter. Tills vi tämjer, eller snarare piskar till Pavlovsk lydnad, med det vi kallar förnuftet. Som i sin tur har sin upprinnelse i Upplysningen och moderniteten. Som förvisso både gett oss såväl ökad livslängd som massslakt i industriell krigföring, såväl fritt informationsutbyte på Internet som timrapporter.
Vår kollektiva medvetandenivå är redo för ett nytt kliv – join the party!
Men en upplysning och modernism som nu faktiskt börjat lida mot sitt slut under attack från postmodernismens (för all del nihilistiska) relativism mot myten om framsteget (besök: Forum för levande historia) och de decentraliserade nätverkens attack på hiearkierna (läs: Cluetrain Manifesto. Och i denna brytningstid så hoppas jag att fler läser sådana här böcker och börjar pröva att leva mer kreativt. Har modet att leva kreativt. Uppsidan är att det är att leva en ständigt pågående lågmäld orgasm – vilket är sjutusan så mycket bättre än en lika ständigt pågående och lågmäld tupplur.
Alliansfrittsverige har, förutom att remixa Centerpartiets reklamfilm även skapat sajten Lottatech.se där de ber användarna reda ut vad Lottas lilla kub står för. Filmen handlar (för er som inte sett den) om en fiktiv entreprenör vid namn Lotta som drömmer om att utveckla en idé som representeras av en lite kub med fyra rutor.
Eftersom jag ÄLSKAR fyrfältare kan jag förstås inte låta bli. Min idé är ett samhälle där alla fyra sätten att förtjäna sitt uppehälle är lika uppmuntrade och uppskattade, även om det alltid kommer att vara olika många människor och olika nivåer på ersättningen för att engagera sig i något av dem.
De fyra sätten att förtjäna sitt uppehälle jag syftar på är:
1. Sälja sin tid, muskler och hjärna (slavar, anställda och konsulter t ex)
2. Sälja frukten av sådant arbete (gammeldags knallar, säljare, självägande bönder etc)
3. Äga företag som säljer sånt som folk vill köpa (entreprenörer, aktiva aktieägare etc)
4. Finansiera uppstart och tillväxt av sådana företag (affärsänglar, riskkapitalister etc)
Fram till informationssamhället var partiväsendet till stor del uppdelat mellan dessa olika grupper. I det nya samhället som är i full färd med att formas nu är det som förenar inte vilket sätt att man förtjänar sitt levebröd på, utan om man är för eller emot fritt utbyte av information (yttrandefrihet) och fritt utbyte av tjänster och produkter (näringsfrihet). Fri rörlighet i största allmänhet faktiskt. Och det största smörjmedlet för att saker ska kunna röra på sig snabbt och enkelt är Internet.
Vi vet att telefoner är till för att prata med, TV för att se program och motorvägar är för att köra på. Så vad är webben till för egentligen? Vi vet inte. Trots det sätter vi den på omslag på magasin, startar företag som förser den med bränsle, spenderar miljarder på infrastruktur för den. Vi VILL att den ska vara viktig med en desperation som kan skrämma oss om vi ser det ur en viss vinkel.
Så vilka är då “vi”? Det är inte bara webb-nördarna och -visionärerna. Det är också ledningsgrupperna som inte förstår den, men som vädrar möjligheter. Det är fastrar och farbröder som pepprar oss med frågor om allt det här med nätet, det är 7-åringen som tar för givet att när hon pratar kan hela världen välja att höra henne. Vår kulturs puls slår i takt med webben.
/David Weinberger i Cluetrain Manifesto
Vi lever i extraordinära tider. Alla världens forna och nutida kulturer är på ett eller annat sätt tillgängliga för oss – antingen som historiska berättelser eller levande fenomen. I planeten Jordens historia har detta aldrig förut varit fallet.
Och anledningen till det är Internet. Webben är ännu ung, men har redan gjort ett hyfsat avtryck. Jag kommer att tänka på filmen Gudarna måste vara tokiga där en Coca-Cola flaska ramlar ner bland bush-män i Afrika – utkastad från ett flygplan. Vad ska den användas till? Ett vapen? Jodå det går, men de kloka i stammen avråder. Ett verktyg för att bereda skinn (business as usual), jojjomän. Men den är så bra på det att det blir konkurrens i gruppen om att få ha utnyttja denna fördel själv. Eller kanske som ett konstverk? En avgudabild – PRfekt i sin egen majestät? Flaskan är så konstig, användbar för så mycket och har en sådan inneboende kraft att den kan få förödande konsekvenser för sämjan människor emellan att han som fann den slutligen beslutar sig för att bege sig till världens ände för att ge tillbaka den till Gudarna.
Fast det lär bli svårt. Liksom det var för Pol Pot att stoppa bokläsning och bilåkning, kyrkan att stoppa den sekulära vetenskapens framväxt eller Pakistans domare att stoppa Facebook-användande.
Tog just en lång promenad med en gammal god vän som har god förståelse för hur de finansiella institutionerna i det kapitalistiska samhället fungerar och kom in på hur Internet påverkar ekonomin. Det är lätt att tro att det är de nya företagen som växer upp på Internet som är grejjen. Jag tror det inte. Jag tror det är långt mer intressant hur den nya råvaran attention påverkar den gamla vanliga ekonomin.
I offlinevärlden har vi människor alltid ägnat åt oss en slags vitt brus av tankar, småprat och mikrohandlingar utan att det blivit så mycket av det. Det här bakgrundsbruset av mänsklig aktivitet har då och då avbrutits av större aktiviteter som utgör själva livsnerven i hela vårt moderna samhälle – oftast genom att vi gör en ekonomisk transaktion. köper en kopp kaffe för 16 kronor, skickar ett SMS för 40 öre eller köper en lägenhet för 4,3 miljoner kronor.
De ekonomiska transaktionerna utgör huvudet på den långa svansen – och alla de små handlingarna utgör den långa svansen. I och med Internet får den långa svansen friktion och värden skapas. En tweet till skillnad från en mening yttrad till en vän på en promenad får nästan fysiska egenskaper och kan bli en del i en händelsekedja som mycket väl kan landa i en ekonomiskt transaktion; t ex om jag skickar med en länk som leder till klick som leder till att någon kommer in på en sajt och köper något. Eller genom att någon på Infochimps säljer datan i min tweet till någon i dataminingsyfte.
på detta sätt skapas nu en ny märklig råvara som kan bearbetas, kontrolleras och ingå i värdeförädlingskedjor precis som vatten, trä och elektricitet. Priset på råvaran är lågt eftersom tillgången ökar explosionsartartad samtidigt som kostnaden verktygen som behövs för att samla in och bearbeta råvaran närmar sig noll. När de nått noll återstår bara en valuta. Attention. Som inte är värd vatten enligt gängse mått (pengar) såvida den inte leds i en viss riktning och fås att arbeta genom att tex avledas i riktning mot en köpknapp på en e-handelssajt. Precis som vatten i sig inte har ett värde enligt samma måttstock om det inte används för att driva en turbin eller buteljeras för 7-eleven etc.
För politiker och andra vars själva kärnverksamhet är att koncentera attention är dock värdet direkt. Förmågan att attrahera sådana här flöden via t ex tweets, bloggposter eller annat digitalt innehåll är därför av yttersta vikt för opinionsbildare idag när den här utvecklingen börjat ta fart. Även för den som säljer sin tid och/eller tunga (föreläsare, skådespelare, författare etc) är förmågan att dirigera attention på Internet snart en oerhörd konkurrensfördel.
Jag som för förundrade och/eller frustrerade kollegor på Centerpartiet försökt förklara att jag inte är intresserad av politik har fått en förklaring i boken Politik 2.0 av Brit Stakston och utgiven på Beijbom books. Det är ju politik 2.0 jag är intresserad av. Politikens former har helt uppenbart inte hängt med utvecklingen som de flesta (ja, faktiskt) väljare nu lever i. Det är betydligt fler som pratar politik på den digitala arenan än som gör det på politiska möten. Det är en av insikterna ur den här boken som jag tror kommer att studeras MYCKET noggrant av partierna. Efter att valkampanjshysterin lagt sig och förlorarna är förändringsberedda och vinnarna vill hitta citat att sno för att förklara varför deras valkampanj på nätet var så väl uttänkt och genomförd.
Jag var på lanseringen av boken häromkvällen och lyssnade med störst behållning på Göran Hägglund som var både rolig och helt uppenbart väldigt skärpt när det kom till förståelse av hur den digitala arenan passar in och kompletterar hands politiska verskamhet som politiker. Kvällen rann vidare ut i långa, roliga och energigivande samtal (och öl) så boken har legat oöppnad tills idag. Men nu har jag mellan varven hunnit börja läsa lite och bryter min drygt ettåriga bloggtystnad med, till min egen häpnad, just politik! Annars är jag betydligt mer intresserad av det samhälle som trots allt snurrar på trots den politiska sfärens ofta tafatta försök att hänga med i eller tämja utvecklingen.
Börjar med en svepande kritik av partiernas webbstrateger som bygger “öppna” digitala mötesplatser från Erik Laakso. Han skriveratt det är ett resultat av att dessa strateger är fast i ett gammalt tänk – att de borde tänka att politikerna ska ut och möta människor där de redan är istället för att som nu locka de redan övertygade och politiskt insyltade. Som ansvarig (om än inte “strateg”) för Centerpartiets nybyggda öppna mötesplats och genuint intresserad undrar jag vilka alternativ till t ex bloggplattformar han ser? Kommentarsfälten på nättidningarna? I åtminstonde kvällsblaskorna drunknar snabbt en kommentar i myllret och missas därför lätt. När får vi förresten se nåt smartare, liknande Disqus, på tidningsartiklarna? Och Facebook, som ju trots allt än så länge i alla fall, är friends only är väl en av de sista platserna vi vill ha spontanbesök av kampanjande politiker? Återstår öppna tjänster som Twitter – som dock inte är där människor i allmänhet valt att samlas…
Nej, för mig är öppna bloggplattformar det mest logiska sätt att systematiskt närma politiker och väljare på nätet. En mötesplats för politiker är ett intranät. En mötesplats för engagerade och väljare kännetecknas främst av frånvaro av lösenord och hinder för sökrobotar och interaktion i kommentarsfält. För på Google har människor samlats och bloggposter hamnar ju lättare där än politiska samtal på interna möten. Och om, Gud förbjude, dessa ofta nymornade politiker i bloggosfären börjar läsa andra bloggar och länka ihop sig med icke-politiker (läs: väljare och opinionsbildare) så har ju mötet igen skett där människor nu samlas – på våra EGNA plattformar på nätet alltså. För visst har Erik rätt i att det är de redan invigda som knappar in domänadressen www.centerpartiet.net eller www.netroots.se, men det är ju inte samma sak som att inte vara där människor är. Min poäng är att hjälpa politiker ut på nätet – och helst på den sociala delen av det, dvs bloggosfären, men för all del även Twitter, Facebook, YouTube och andra nålsticksplatser. Den digitala hemmahamnen menar jag fortfarande är bäst lämpad på en blogg där fasta sidor om de politiska åsikterna och uppdragen får plats tillsammans med inlänkning av alla kontaktytor på webben.
Aja, nog med till försvar gränsande förtydligande av hur jag tänker som webbredaktör på ett politiskt parti. Hans text är brilljant inte på denna punkt, utan i det att han sätter fingret på något annat mer fundamentalt för politiker och partier att hantera i det nya medielandskapet. Att de snabba medierna (både gammelmedia och nya medier på nätet) gör att det för stunden politiskt intressanta diskuteras, enagagerar och debatteras långt innan partiernas interna arbetsprocesser hunnit reagera. Och därmed blir de människor som formar de dagliga politiska diskussionerna inte nämnvärt påverkade av de hundratals politiker som faktiskt finns i partierna – utan endast, och då oftast i envägsform, av det lilla fåtal som har position nog att hamna i de nyhetsartiklar som oftast är det sociala objekt (se förklaring på Mjukvara) som diskussionen kretsar kring på t ex Knuff.se. De som vill upp behöver med andra ord lära sig att delta i diskussionerna i den stund de sker – annars blir de hopplöst efter på grund av den inbyggda långsamheten i internmöten med förbestämda agendor.
Därefter fastnade jag på Niclas Deeped Strandh´s text om varumärken och politik. Jag tycker hans exempel med Apple och Steve Jobs haltar lite, eftersom Apples produkter är fenomenalt bra och tydliga i SIG, till skillnad från det mesta som kommer ut ur politiska partiers verkstäder – men hans poäng att människor nu förväntar sig varumärken av kött och blod istället för logotyper, politiker som står för det de säger istället för visar upp ett bländande yttre är helt korrekt. Partier med sin hierarkiska uppbyggnad och formella beslutsprocesser har förstås svårt att svänga om från en verklighet för 15 år sedan till den myllrande varumärkes-, upplevelse- och relationsverklighet som nätet nu de senaste åren fått att explodera in i vanliga människors vardag.
Som hastigast bläddrade jag igenom handboksdelen som verkligen är den blandning av förståelse och handhavande som jag personligen efter alla mina utbildningar av partister tror på. Fantastiskt att slänga in en sån köttbit i en bok som alla gånger hade stått på egna ben enbart med de personliga texterna!
Reflektion efter detta mitt första inlägg på över ett år och nu dessutom på ny domän. Skönt med en egen plattform så jag kan fortsätta vara låååång och använda tysk meningsbyggnad… Inte allt förändras uppenbarligen i dessa de sista skälvande åren av en era.
I do what I do because I had a hunch that the whole media industry would change fundamentally. When I started to do a lot of thinking on my own (instead of reading the short-sighted industry press for instance) I stumbled upon more and more signs of fundamental change in all of society.
And if you just extrapolate that a bit you see the future.
We´re all going to be relating cyborgs. Every sci-fi writer knows that. Maybe most haven´t really emphasized the relating part enough though.
I believe that what will REALLY matter in the future is psychological maturity – or how psychologically adaptive a person is. Nothing else. We will have connected computers that takes care of most of the everyday aspects of relating. Which will be what is left for us to do when we have automatized most production. Except food, which will be a sign of status to produce personally or within your closest social network.
The most transparent people will be the ones with highest status, when social status have outranked material status. And yes, in the future we WILL know who sleeps with whom. Nurturing the kids to never develop fears of rejection and feelings of being un-loved, the major psychological drivers of our current society, will be top on the agenda within all of society thanks to the abundance of information.
The number one driving force in all the change that is about to come is the transformation of the monetary system. The hopefully not so short period of transformation from focus on debt and scarcity to creativity and abundance will be D Day in the history books The people of today that have experience of low consumption-levels, flexibility in social relations and where and how they provide for the basic needs will be the first of the new breed.
Some possibly contra-intuitive predictions:
It will NOT be a sign of status not to be transparent and exposed.
That´s only helpful when anonymous money is the number one source of power. When relations and the ability to create something remarkable is the number one source of power exposure comes with it.
It will NOT be a threat to integrity to be transparent – it will be the basis of true integrity. Having one behaviour at work and another when you think nobody is watching isn´t integrity and has never been.
It will NOT be a society where people lay around eating donuts all day instead of doing something productive.
The desire to contribute to the welfare of others are a built in feature of us being social animals. Frightened and stressed animals behave differently from healthy ones, though. The human potential to create is actually infinate – as every parent of normally healthy kids know. And let me tell you a secret – the meaning of life isn´t actually contributing to GNP or even the circulation of money. It´s OK to settle with the basic needs plus enjoying oneself or the company of others.
I was asked by Ulrika Ingemarsdotter what books hard working communication professional ought to read to grasp as much as possible about social media. Beeing a bookie-guy I really enjoyed the question and here comes my ten cents on the subject. When writing this post I realize that Amazon.com is really WORKING! Try searching for Cluetrain and you´ll see what I mean…
1. Cluetrain Manifesto. It´s THE book. I put it first in the list even though it´s not very practically oriented. It was originally published as a webpage. When it went a success they also published it on dead wood so we all can read it in the bath tub without risc of beeing electricuted. From four slightly different perspectives the authors explains what happens when the market conversations are back again after have been quite silent during the industrial age – and now on a much larger scale thanks to the Internet. I personally believe this book to be one of the most important books ever written about society and business. It´s not a very hands on book, but it will give you a deep understanding of WHY and WITH WHAT EFFECT social media are changing the business rules. The book came out 2001.
2. Groundswell. Two Forrester Research guys manages to mix both strategy and implementation in one book with lots of good case examples on how companies has had success using social media. If you want to look smart in front of your boss when holding a presentation about social media – rip the Social Technographics Ladder model from page 43 and EVERYONE in the room will intuitively place themselves and others somewhere on the scale and get the point. When I saw that (recently) I immediately understood why I haven´t managed to come across to a lot of audiences I´ve spoken to about social media. Brilliant!
3. Everything is Miscellaneous. OK, NOW we´re getting a bit philosophical. This is a book for strategists on a high level. If you´re not – the two books above will do. The book is written by David Weinberger who is one of the Cluetrain guys and is in my eyes the Public Opinion of the 21:st century. The main idea is that the way we organize information forms our way of thinking about the world. It used to be by putting knowledge on paper and that made us think in hierarchical ways about the world. The web now makes us organize our knowledge with links and tags instead. That makes us think in a much more flexible way about the world which in turns is a blast to most of the ways of living that we´ve created during civilazation as we know it. It´s pretty deep shit, really. But it´s also GREAT reading if you´re interested in what´s about to happen in media when SEARCHING for content beats WAITING for it (news papers, TV, Radio etc). When it´s all about context (it is), your social relations, your psychological make-up and the creativity people use when tagging information is more important than what newspaper you read, where you live or what income you have. Published 2008.
4. Netocracy. Most of us haven´t got the time to read Manuel Castell´s mega work. I suggest you instead read Alexander Bard´s and Jan Söderqvists book about how Internet changes the fundamental power structures in society. It´s about how well networked, creative and fast moving individuals and groups with amazing speed can have a large impact in business and politics. And how it works for you to copy. It won´t help you install a blog or get an account somewhere, but it WILL help you wanting to do it, especially in these days of looming financial crisis. From 2002.
This list wouldn´t be complete unless I added a few books NOT to read if you have little time and much to do. They´re all great books, by the way.
The Long Tail. If something is digital it can be produced, distributed and payed for in the web. That opens up HUGE markets. If only part of it is digital (the marketing or the payment) it opens up the market, but not to such a HUGE extent. So go digital, young man!
The Black Swan. Social Media and the Internet is unleashing the creativity of millions of people right now. That creates more competition for everyone. And more inspiration. There are two ways of beeing creative. Either you IMPROVE within the existing model of thought or you DISRUPT the existing model of thought. There´s more money in the latter. And more fun!
The Selfish Gene. The main question in a world where peoples attention is worth more than gold is what motivates people. Richard Dawkins reminds us that we´re first and foremost animals even if we can spell out the two words Post Modernism. The conclusion is that the Kabbhalists, Darwin, Maslow, Freud and the rest of the sex-food-shelter first guys have been right all along. What fascinates me is that it seems like capitalism has made enormous amounts of people to go beyond those motivations and get into self-actualization. Social Media and consumtion helps us construct our IDENTITIES and experience MEANING in our lives. Dawkin´s reminds us about the order of those motivations and helps you understand where science has actually brought us when it comes to what it means to be human. Not a bad piece of work, I have to say.
Enjoy your reading and please tell me why I´m right or wrong.
I agree upon the need to sort things out about providers of social media measurement. I´ve done some research over the past years and also have had the opportunity to meet a lot of people here in Sweden involved in measurement of social media. Here´s my ten cents on how customers can choose between providers of measurement. I believe the categorization and criterias for choice are applicable for most measurement providers. Read this great post by Jeremy Owyang and start categorizing providers yourself if you think it´s of any use to others. Although most cool companies are still based outside little funky Sweden, there are some cool stuff happening over here as well. I personally believe that the Swedish Company BrandStalking is a clever way of using Buzz Monitoring to improve Search Engine Marketing:
Brandstalking gives you reports of how much your brand is talked about in blogs and microblogs – and whether this has an impact on the top 100 results of Google. (from their web page)
I categorize the providers into two main groups depending on customer need:
1. Buzz Monitoring Providers. The main purpose is reputation management. Internet is seen as new media channels and new influencers. Since the Internet revolution, ordinary people have their own means to publish their opinions, thus beeing able to compete with old-school influencers such as celebrities, politicians and journalists etc.
Three smart questions to ask providers are:
- How many types of sources do you cover? Blogs, Micro-blogs, forums, social networks etc?
- Do you provide analysis of negative/positive mentions? How? Manual, Using Data Linguistic or both?
- How do I identify influencers/most engaged people? Sorting by topic, frequency in mentions/linking etc?
2. Consumer Insight Providers. The main purpose is brand and product management. Internet is seen as an gigantic ongoing focus group that helps companies understand consumers or the publics motivations. People are leaving a lot of traces about who they are, who they know and what they´re interested in. Social media enables “digital anthropology” making old school surveys or focus groups seem expensive and full of scientific no-no´s.
Three smart question to ask providers are:
- How many voices does the sample contain?
- Demographics or psychographics? How? Surveys, click-stream data or linguistic content analysis?
- What type of additional data do you gather? Related Brands, channels, Names, Contact Info etc?
I hope this categorization is useful. I´d like to see a check-list where at least the above questions can be checked for each provider plus other necessary information such as price model and level. Are you up to create that web page? What additional ways of categorizing is useful?
Nätet sväljer allt, medvetandet evolverar och min begränsade framgång som pedagog på Centerpartiet
PR-tänkaren Jerry Silfwer skrev en text häromdagen om varför många människor väljer att kolla sina sociala reaktioner i sociala medier före nyheter i traditionella massmedier och ställde sig frågan Har social blivit ett opium för folket? Jag anar hans svar i texten, även om det inte står rakt ut. Mitt svar är dock ett rungande JA på den eminenta iakttagelsen av Jerry! Sociala medier som Facebook har gett oss en möjlighet att leva ut vårt stamsamhörighetsbehov mitt i en tid av individualism, singelskap, arbete framför familjeliv och långa avstånd mellan våra närmaste. Men det är inte hela bilden.
Jag och Ulrika Ingemarsdotter har precis haft ett pågående samtal på detta tema under drygt ett dygn. Sedan något halvår tillbaka studerar jag Clare W Graves´(psykologi-kollega till den mer berömde Abraham Maslow) evolutionspsykologiska teori kallad Spiral Dynamics. Det är en modell som beskriver hur det mänskliga medvetandet utvecklas i ett förutsägbart mönster beroende på hur livsomständigheternas komplexitet ökar. På samma sätt utvecklas vår teknologi i en slags dialektisk limbo där teknologins komplexitet påverkar vårt egna medvetande i riktning mot ökad komplexitet. Det som sker är inte att en högre nivå ( t ex interaktiva medier har högre komplexitet än envägs massmedier) ersätter eller förtrycker de tidigare nivåerna, utan att den högre nivån sväljer och innefattar de föregående nivåerna.
Det är en holarki till skillnad från en hierarki. Ett exempel på en holarki är en människa som innehåller och utgörs av de mindre komplexa organen som i sin tur innehåller och utgörs av de mindre komplexa cellerna som i sin tur innehåller och utgörs av de mindre komplexa molekylerna och så vidare. Internet innehåller och utgörs av text, bild, video, ljud, men även nya mer komplexa strukturer och fenomen som länkar. Och därmed sväljer Internet de mindre komplexa massmedierna som dominerat och utgjort den kanske största påverkansfaktorn i det skede i historien som kallades industrisamhället som kulminerade i det kapitalistiska informationssamhället.
Ett exempel kan vara att en person är anställd av ett stort företag och får behålla sin lön och anställning så länge han uppfyller sin chefs krav och förväntningar på närvaro, produktivitet och måluppfyllande. Allt rullar på fint och personens medvetande präglas succesivt in i en världsåskådning som går ut på att livet handlar om att följa givna moraliska regler (Spiral dynamics blå nivå). I det här fallet företagets och chefens, vilket kanske upphöjs till nåt mer abstrakt såsom “det goda samhällets” regler. Om personen omges av och aktivt omger sig med andra människor som lever under liknande omständigheter sätter en grundläggande mänsklig psykologisk mekanism in – och en upplevelse av stamtillhörighet bildas.
Internet-tänkaren Seth Godin beskriver denna mekanism mer på djupet och även hur Internet påverkar vår tids stambildande och därmed marknadsföring utmärkt i sin bok Tribes. Men så händer något som gör levnadsomständigheterna mer komplexa för företaget, globalisering och ny teknologi till exempel som gör att verksamheten flyttas till ett låglöneland och den anställde sägs upp trots att denne gjort som chefen velat. Kanske är dennes yrkesfärdigheter inte längre behövda och det finns få eller inga andra anställningar att få i detta geografiska område (textilindustrin, varvsindustrin, telekomfabrikerna etc).
Den första psykologiska reaktionen är troligen en regression tillbaks till den föregående värdememen, i det här fallet den röda arga och impulsiva kampnivån som letar efter fiender bland de jämrans kineser som konkurrerat bort brödfödan. I en hälsosam spiral kan individen istället söka sig upp till nästa steg i värdemems-spiralen och omskola sig och finna nya mer komplexa färdigheter och med tiden känna sig trygg i sin nya stamtillhörighet bland de invidudialistiska modernisterna som omfamnar utveckling, tillväxt och anpassningsförmåga.
Jag gillar att Jerry vågar ställa den, för vår tid, smärtsamma frågan om hur det kommer sig att vi som kollektiv faktiskt hänger bland likes och annat vardagligt nonsens på Facebook långt mer än vi hänger i de utrikespolitiska sektionerna i de ambitiösa massmedierna. En annan man som både ställer sig frågan och funderar på svaret är Ethan Zuckerman som nyss pratade på ämnet på TED:
Jag tror att den kanske viktigaste insikten alla vi som intresserar oss för eller är verksamma inom media, kommunikation och, faktiskt något förvånande, vård, skola och omsorg (!) idag är att vi människor idag lever, inte i informations- eller nätverkssamhället. Inte heller lever vi i industrisamhället. Eller det postindustriella.
Vi lever i en ihopkopplad global värld med flera olika parallellt pågående och sinsemellan påverkande samhällen och kulturella värderingar. Nya som antika.
Det är svårt att med sitt eget lilla begränsade medvetande omfatta den tanken, tycker jag personligen. Vi ser ett tecken på att vi nu lever i ett digitalt interaktivt och flexibelt samhälle (Spiral Synamics gula värdemem) och drar slutsatsen att sådan är verkligheten och det är det vi (media, organisationer, PR-branschen, skolan etc) behöver förhålla oss till. En laptop till varje barn, anställd och lärare, ut med hierarkierna, in med kluster, projektarbete och låt effektivitet, kompetens och varje individs passion för lärande och utveckling styra agendan och organisationskartan. Klappat och klart, tjingtjong och hallelujah! Jag prövade detta på Centerpartiet och det gick sådär.
Men sen så går vi in på Facebook och i ett ögonblick av klarsyn (som det Jerry uppenbarligen hade den där morgonen) så noterar vi att det är vår klan-instinkt att vilja få loppor plockade av våra övriga klanmedlemmar – de närmaste som vars liv vi faktiskt engagerar oss i och vill vara en del av. Lajka mitt foto, länka mig och därmed bekräfta min existens i klanen, bekräfta att jag syns, finns och har en roll. I utbyte läser jag ditt liv, visar med kommentarer och gillanden att även du är med i klanen. Länkarna mellan våra kanaler är manifestationen av vår klansamhörighet. Så, vi ändrar oss och menar att vi nu lever i ett nygammalt klansamhälle, den globala byn som Marshal McLuhan siade om, och våra samtal kring den digitala lägerelden är den verklighet som vi har att förhålla oss till. Spiral Dynamics lila värdemem alltså. Klistermärkena på våra datorer…
Photo: http://flickr.com/langecom
…och våra ceremonier och ritualer i stammen såsom Sweden Social Web Camp bekräftar och styrker vår tes.
Men. Om vi ärligt och uppriktiga i vårt sanningssökande letar vidare kommer vi att finna att vi hittar tecken på att det vi kallar sociala medier, sociala webben eller kort och gott Internet enkelt, billigt och med mycket större rörelsefrihet (globalt) låter oss spela ut hela registret av världsåskådningar och identiteter till skillnad från vad medier hittils har tillåtit oss. Exempel på Tweets:
Beige nivå – överlevnad:
“Nu dags för middag – nom nom! Här är ett foto på min tallrik!”
Lila nivå – stam och mytologi:
“Min kärleksförklaring till dig och vårt gemensamma intresse/värdegrund”
Röd nivå – impuls och status:
“Fan, X är så grymt cool” (Herre, jag följer dig) alt “Kolla in mitt PRfekta liv!” (egostatus)
Blå nivå – regler och roll:
“Y har dålig kundservice – ska det vara så?” alt “Nejdu Z – det där var INTE OK sagt!”
Orange nivå – åstadkommande & tillväxt:
“Lästips: 5 steg för bättre koll på Y”
Grön nivå – känslighet och samhörighet:
“Tack för allt stöd i nöden” alt “tack för öppenhet, kärlek och transparens!”
Gul nivå – flexibilitet och lekfullhet:
“Tjingtjong – låt oss starta ett revolutionärt digitalt projekt på kul! Vem vill va med?”
Turkos nivå – balanserade system och non-intervention:
“Antenn-problem säger du? Ah, utmärkt tillfälle att vara med barnen istället! Ha en bra dag!”
Allt detta i oändliga variationer och i princip utan begränsningar är tillgängligt för alla uppkopplade människor idag. Om du har en favoritnivå kan du frossa obegränsat enbart där, eller du kan få utlopp för hela registret (om det är tillgängligt för dig psykologiskt). Det vi inte får glömma är det som Jerry poängterar dock – vi inleder med de mer basala behoven, i hans exempel stamtillhörighetens koll på de övriga medlemmarna och deras förhållande till oss. När det behover väl är tillgodosett klättrar vi vidare steg för steg, nivå för nivå. En plötslig disruption (sjukdom, sparken, lågkonjunktur etc) och vi ramlar ner igen. En bra dag kan vi i gengäld hålla oss simmande på den högre altitudens intresse för mänskliga psykologiska system eller världspolitikens vändningar. Men när vi vaknar på morgonen är det lik förbannat maten, värmen, sexet och de närmsta i vår stam vi instinktivt vänder oss till.
Jag menar att enskilda system som kan tillgodose flera, eller kanske alla, av våra psykologiska behov (som t ex Facebook) konkurrerar ut system som inte gör det (t ex en dagstidning). Ser vi det från lite högre altitud så konkurrerar Internet (interaktivt informationsnätverk) därmed ut andra mindre komplexa teknologiska system såsom t ex bok- och tidningstryckarkonsten, envägs-TV och bio. Men inte överallt och i lika stor grad. För världen må ha blivit väldigt snarlik McLuhans globala by för den som tittar från t ex mitt perspektiv, men långt ifrån alla har access och färdigheter att utnyttja alla aspekter av vår tids teknologi. Jag vet, för jag har till min stora förtvivlan försökt utbilda i sociala medier och fallit som en död gråsäl fylld med sten när vi kom till det där med att länka t ex för att jag missade att olika medvetandenivåer har olika komplexa motivationer och olika förmåga att ta hantera komplexitet.
Jag satte av, glad i hågen, för att genom ett ambitiöst utbildnings och inspirationsprojekt kallat Centernätet uppmuntra politiskt aktiva att utöka sin kommunikations-repertoar med medvetet länkarbete. Syftet var att de som kollektiv skulle lämna större avtryck på nätet – i bloggosfären, i sökmotorer och inom den egna organisationen.
I grova drag märkte jag att de reaktioner och frågor som jag fick tillbaka angående länkning följde samma nivåer som jag stött på i Spiral Dynamics:
Beige nivå – överlevnad: (15%?)
Tyst långt bak i salen. Något skrämt i blicken. Smiter ut ur lektionssalen och glömmer hela saken.
Lila nivå – stam och mytologi: (40%?)
“Ja, Kerstin i Knäckebröhult har en blogg så jag tänkte att jag kan väl prova. Men det där med att länka det får vänta. Fast jag kan ju alltid länka till hennes blogg förstås om du nu prompt vill att jag länkar och du behärskar den här magin som kallas Internet.”
Röd nivå – impuls och status: (10%?)
Men hur faen ska jag länka så jag kommer högst på knuff och Politometern till ikväll??!! Kläm fram det nu!! Och förresten – jag tror inte på det här med Internet och skit – bara så du inte tror att du är nåt där du kommer från Stockholm och har fjolliga kläder och så.
Blå nivå – regler och roll: (25%?)
Vi är inget data-län, men om partiet nu vill att vi ska blogga så berätta bara hur man gör så ska jag göra mitt bästa, t.o.m att länka om det nu är så himla viktigt. Exakt var ska jag länka för att det ska bli rätt och riktigt?
Orange nivå – effektivitet & utveckling: (5%?)
Ahaaa! Så du menar att om jag länkar 10 ggr om dagen till de topp 10 största bloggarna och artiklarna på knuff, addar 100 personer om dagen på 40 olika sociala medier så kommer jag att bli topprankad själv?! Utmärkt – jag tror jag har knäckt nöten nu – du kanske kan skicka ut ett länktips-mejl så vi ytterligare effektiviserar och systematiserar det här länk-projektet?
Grön nivå – känslighet och samhörighet: (<4%?)
Jag är helt med. Jag har redan en liten grupp människor som också är intresserade av att värna X och vi brukar läsa och länka till varandra. Men det här att bredda gruppen genom att tänka på vilka nyckelord och hashtags jag använder var intressant – då kan vi ju få ytterligare tryck bakom vårt humanitära engagemang!”
Gul nivå – flexibilitet och lekfullhet: (<1%)
Jag har redan läst mig till allt det där på nätet, men har du några bra modeller, kontakter eller teorier som du tror skulle ytterligare förstärka mitt avtryck? Kan du sammanfatta Cluetrain Manifesto och Nätokraterna på fem minuter och kanske ge några exempel på transparenta organisationer som det gått bra respektive mindre bra för?
Turkos nivå – balanserade system och non-intervention: (0 %)
Du verkar vara en trevlig ung man. Men lite stressad. Får jag föreslå en promenad längs med vattnet och kanske lite filosofiska samtal om vart Internet för samhället, politiken och människan?
Kanske kan du känna igen i dig och det du varit med om? Jag har tänkt mycket på att det finns en hoper människor som på ett plan kännetecknas av att de är optimistiska över de möjligheter som Internet nu ger att förändra och förbättra medier, marknadsföring, politik , ledarskap och verksamhetsstyrning, video och TV och skola och utbildning med mera. Och på ett annat plan att, uppfattar jag det som, den o-buddhistiska viljan att förändra och förbättra det som är. Vilket vilken mindfulness-coach som helst hade kunnat berätta leder till frustration och vilken maktanalytiker som helst hade kunnar berätta leder till motstånd från det befintliga systemets vinnare.
Efter goda samtal med Ulrika Ingemarsdotter, Annika Beijbom och Joakim Nyström i Skärgården härförleden har jag också kommit att tro att den här samlingen nätaktiva, engagerade och förändringsivrande människor också på ett plan kännetecknas av att de har ett psykologiskt epicenter i krokarna av den grön-gula nivån och alltså pendlar mellan en vurm för öppenhet, transparens och positiva relationsnätverk och en vurm för att spela på hela det föregående registret av psykologiska värderingsmemer i syfte att uppnå effektiv dynamik som löser globala problem baserat på kunskap och flexibilitet. Puhh. Hyfsat komplext gäng att ha att göra med alltså…
PS. Självtest: om du har din tyngdpunkt på den gröna nivån tänker du nu; “jag gillar inte att bli satt i ett fack och att det tycks vara nån slags bättre/sämre-hierarki i de här färgerna”. Om du har din tyngdpunkt i gult klickar du på den här länken för att kolla upp mer om Spiral Dynamics och Integral Model. Och kanske fascineras du då, liksom jag, över att det finns ett mönster bakom följande punkter:
Seth Godin pratar om stammar på Internet i avsaknad av ledare och att du uppmuntras bli en
http://www.ted.com/talks/lang/eng/seth_godin_on_the_tribes_we_lead.html
David Logan förklarar med en trappstegsmodell hur stammar leds och hänger med Ken Wilber (http://blog.ted.com/2009/10/tribal_leadersh.php)
Kevin Kelly pratar om hur teknologin i allmänhet och Internet i synnerhet påverkar kulturen och tänkandet evolutionärt och hänger med Ken Wilber
http://www.ted.com/talks/lang/eng/kevin_kelly_on_how_technology_evolves.html
Om du ser ett mönster här kan det antingen bero på att det finns där och du roar dig med att utforska mönster (typiskt gult) eller att din hjärna är hafsigt ihopsatt (http://www.ted.com/talks/lang/eng/al_seckel_says_our_brains_are_mis_wired.html).